 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Erik Reimers
publicerad 15 jan 2010 kl. 10.19:
Foto: flickr/Thomas Hawk (Creative Commons)
Den självdestruktiva konsten
"Varför har man ett behov att se olycka hos någon annan? Jag vill ju inte vara olycklig, jag vill vara motsatsen."
En vis man sa en gång att det av någon anledning bara är den allvarliga, sorgsna och/eller olyckliga konsten som håller. Han drog som exempel att Det sjunde inseglet är mer relevant idag och lättare att förstå och ta till sig än en pilsnerfilm från samma era. Jag skulle aldrig i mitt liv köpa en skiva av Dr.Macdoo men jag äger flertalet Kentskivor. Jag är beredd att hålla med till fullo men ifrågasätter varför. Varför har man ett behov att se olycka hos någon annan? Jag vill ju inte vara olycklig, jag vill vara motsatsen.
Humor måste rent logiskt vara lika uråldrigt som någonting annat. Varför är det så lätt att avfärda den? Konst är i min mening någonting man uppskattar för dess kontraster och påverkan av eller på samhället i just precis den tiden. Kanske är det så att man inte kan uppskatta det där dystra, svarta, det där sjunde inseglet om det inte vore för att Nils Poppe hade roat folk innan dess. I vilket fall som helst, jag tror det är en balansgång som ständigt behövs. Att de båda sidorna av kulturen behövs lika mycket men att när det väl kommer till kritan så består enbart den svarta, dystra sidan. Det finns ett behov av att vara lite mer djup och tredimensionell än ett stycke slapstick. Hur många nivåer det än finns i Papphammars rullskridskoharvande. Ingen vill vara klassens clown, ingen vill vara han som aldrig kan säga en hel mening seriöst. Alla vill kanske inte, men alla kan i alla fall tänka sig att vara den där mörka mystiska snubben som satt och skrev hela tiden, som tog en promenad på rasten i stället för att spela bandy. Ingen vågade riktigt dock. Ingen gjorde riktigt som de egentligen ville under sin uppväxt. Krav från alla håll, föräldrarna, lärarna, kompisarna till och med husdjuret krävde ju en promenad eller lite kelning då och då.
Kanske är det därför som den mörka konsten får så stort utrymme. Ingen var riktigt nöjd och därmed var ingen riktigt lycklig. Enda trösten för det kanske är att se någon som har det ännu sämre och glädjas åt det man faktiskt har. Det är bara en tanke som slog mig. Konsten måste vara självdestruktiv.
|
Lars Nilsson