Många är de som dödförklarat kommunismen efter murens fall för drygt femton år sedan. Med facit i hand vet vi att den praktiska utövningen av den röda ideologin inneburit massmord, förtryck och förföljelse av oliktänkande. Av frukten känner man trädet, sägs det. Det är en kritik som är svår att värja sig emot, men den räcker inte hela vägen. Lyssnar man på de som kallar sig kommunister i dag gör de ofta gällande att de regimer som härskade i Östeuropa och Sovjetunionen i själva verket utgjorde en negation av allt det Karl Marx stod för. Därför är det olyckligt om kritiken stannar vid att räkna hur många miljoner offer dessa diktaturer skördat. Att förpassa kommunismen till historien och enbart rikta blicken mot de länder där den först tog makten innebär att man samtidigt ger upp försvaret mot dess oförsonliga natur.
Det har förts en debatt i Sverige om behovet av en nationell upplysningskampanj om kommunismen, lik den om förintelsen under andra världskriget. Ett starkt skäl till att idén inte fått genomslag är att socialdemokraterna genom åren skänkt legitimitet åt kommunismen genom samarbetet med vänsterpartiet. Maktinnehavet har varit viktigare än att på allvar försöka göra upp med de krafter som leder oss bort ifrån demokrati och mänskliga rättigheter. Vilket ansvar bär socialdemokraterna för att var fjärde ung medborgare i dag anser att kommunismen är en levande ideologi? Ungdomsbarometerns undersökning under hösten visar dessutom att en tredjedel av alla unga bara ser orättvisor i marknadsekonomi och kapitalism, vilket väcker nyfikenhet över vilken agenda som döljer sig bakom dagens skolundervisning.
Kommunismen är en av de ideologier som vuxit fram ur de senare seklens sekulariseringsprocess där religionen sakta men säkert trycks ut i periferin av vår kulturella och sociala sfär. Den förklarar människans mål och mening i livet och utgör på denna punkt ett slutet system. Marx satte visserligen punkt för all andlig verksamhet, men samtidigt utgjorde hans lära grunden för en ny kyrka - en ny tro. För vad är kommunismen annat än en religion, eller pseudoreligion? Låt vara utan en Gud. Med sin strikt materialistiska människosyn bildar kommunismen tydlig front mot den kristna idétraditionen. Där altruism, ansvar och medmänsklighet lyfts fram som grundvärden i människans natur placerar Karl Marx istället egoismen som den enda drivkraften. I en brevväxling med vapendragaren Friedrich Engels sammanfattas detta på ett glasklart sätt: "Om den levande individen ska vara den verkliga grunden för vår människokärlek, så är självfallet egoismen, även hjärtats egoism, utgångspunkten för vår människokärlek - annars svävar denna människokärlek i luften."
Det ska tilläggas att den kristna traditionen inte på något sätt förnekar egenkärleken, som tvärtom är en förutsättning för autentisk altruism. Men till skillnad från den marxistiska läran lyfter den tydligt fram människans moraliska kapacitet och ansvar att rationellt hantera och välja mellan olika alternativ. Att förverkliga sig själv som människa och person förutsätter utifrån den kristna traditionen att handla i enlighet med mänskliga grundläggande värden. Alla känner till kärleksbudet: Älska din nästa som dig själv. Ska man tro på Marx har däremot ingen någonsin utfört en osjälvisk handling. Denna uppfattning företräds dessvärre även inom delar av liberalismen, vilket kanske förklarar varför kritiken mot kommunismen på denna punkt i stort sett varit obefintlig.
Marx människosyn väcker framförallt en fråga: Hur ska människan kunna leva som en solidarisk medborgare i ett kommunistiskt samhälle utan konflikter och utan klasskillnader samtidigt som hon till sin natur är egoistisk? Det är förstås en teoretisk fråga eftersom den förutsätter att man skriver under på Marx människosyn. Historien ger oss ändå en del av svaret. Det är uppenbart att människan måste tvingas in i och hållas kvar i ett kommunistiskt system i väntan på att det marxistiska undret ska inträffa, då motsättningarna i samhället som av magi helt plötsligt löses upp. De gamla sovjetledarna besvärades av detta slutmål, som de hela tiden var tvungna att skjuta på framtiden och som de aldrig nådde fram till. Ett proletariatets diktatur går att skapa och försvara, det har vi sett. Men hittills har ingen lyckats förändra den mänskliga naturen - en natur som kommunismen i grunden står i strid med.
Marcus Svensson, chefredaktör för tidskriften Civitas (civitas.net)
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
