Tänk om man fått känslan av tillräcklighet som liten. Om man fått höra att man var bra nog som man var, att man kunde något lite bättre än ens syskon eller att man fick en uppmuntran att köra på med något som man påbörjat därför att någon ansåg att man hade potential.
Då hade kanske livet sett annorlunda ut idag. Då hade man sluppit att känna att man aldrig riktigt dög. Då hade man sluppit det inneboende imperativet att det kvittar för det kommer aldrig att vara bra nog. Kanske hade man sluppit leva med en man som sa åt en att vara som någon annan, som slog en och som skämdes över ens livsglädje. Man hade sluppit känslan av att det var okej att man blev slagen genom livet, både fysiskt och psykiskt, att det var ens lott.
Hade man fått lite mer uppmuntran som liten hade man kanske haft lite mer reserver när kritiken och konflikterna kom, de som nog inte alltid handlade om det egna jagets oduglighet. Det är lätt att rikta kritiken mot en själv om inte grogrunden varit positiv.
Vad hjälper det idag att bekräftelsen finns när man inte kan ta den till sig. För om man inte dög då, varför skulle man duga idag? Om ett litet barn inte är perfekt hur kan då en vuxen människa känna erkännande? Det finns ingen mening att generera det positiva fröet som sås idag för jorden är hård och får ändå inget fäste.
Det är bara att inse; man kommer aldrig att bli bäst i någonting, och vad hjälper det att vara medelbra när det lilla barnet kämpade men inte fick beröm? Man kommer aldrig ens att bli halvbra för man har aldrig fått leva i illusionen att man kanske är bäst. När man var liten fanns inget annat än bäst, för klivet upp till erkännande var så stort att det för det lilla barnet handlade om det ultimata. Det handlar inte om hjärnan utan om hjärtat. Det handlar om impulser som är så manifesta att de är näst intill omöjliga att rucka på. Det är ett idogt arbeta att transformera impulsen från magen till hjärnan, få den omarbetad till realistisk, objektiv analys och sedan få den på kas ner till magen igen så klumpen kan försvinna. Är det då inte bättre att stanna i en trygg kokong där man kan se livet rulla på genom ett filter som från början är semipermeabelt men som med åren blir allt mer stängt.
De kloka säger att man ska tro på sig själv, men hur kan man göra det när ingen trodde på det lilla barnet? Kärleken ger men den tar också, speciellt om man inte lärt sig att hantera den.
Varför sticka ut hakan när själen ändå inte klarar slagen?
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
