 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Anne Haavisto
publicerad 25 jun 2001 kl. 13.03:
Den kamouflerade psykopaten
Hon ser ut som Sue-Ellen i Dallas, fast utan den darrande underläppen.
Jag kliver tveksamt in i rummet. En gäll ringsignal annonserar min ankomst och jag klistrar snabbt på mig ett för tillfället lämpligt leende och ropar "Hej, hej!", överdrivet hurtigt. "Jaa", hör jag en kvinna svara. Sedan fladdrar det till i skynket bakom disken och en äldre kvinna glider över golvet. Hon har en kaffebrun dräkt på sig. Håret går i samma färgskala, med några diskreta guldslingor som ligger perfekt. Hennes glasögon är stora och runda, även de går i nyanserna brunt och guld.
Det är något Dallas-aktigt över henne. Lite Sue-Ellen, fast utan den darrande underläppen. Leendet är brett men når inte riktigt ögonen, men då rösten är mjuk och vänlig bestämmer jag mig för att ge henne en chans. Jag ser mig om i rummet, bara för att känna av stämningen. Det är ljust och rymligt. En liten röd soffa i ena änden av rummet. Två smala, silverfärgade på sidorna. Väggarna är ljusgrå och ett tiotal små tavlor hänger lite här och var, utan någon speciell ordning. Liksom väggarna är golvet grått fast en aning mörkare.
Jag noterar också verktygen. Hur många de är och om de ser moderna eller gamla ut. De är inte många verktyg hon har och inte heller verkar de vara från detta årtionde. Några diplom finns det inte heller.
Jag får onda aningar men jag har inte tid att gå någon annanstans. Jag ska åka på semester om ett par timmar. Det skulle också kännas oartigt att bara rusa ut ur rummet. Nu när hon redan kommit fram till mig och sagt: "Jaha?"
"Jag vill bara klippa topparna", säger jag. Samma frisyr som nu fast ett par centimeter kortare, säger jag för att vara så rak och tydlig som möjligt. "Jaaa", svarar hon.
Jag förstår att hon inte är den pratsamma typen och lika bra det. Jag känner mig inte heller så upplagd för småprat. Jag greppar en skvallertidning, tar jag några djupa, stärkande andetag och börjar läsa skvallret, som är fyra år gammalt. "Det är jämnt", säger Dallaskvinnan plötsligt.
Jag hoppar till för det är det första hon säger sedan jag satte mig. Jag tittar upp och ser något i spegeln som jag inte känner igen. Jag ruskar försiktigt på huvudet för att kolla om det är jag som sitter snett eller om det är något fel på spegeln. Både jag och spegeln är raka så det är något annat det är fel på. "Det är jämnt", mumlar hon igen.
Hon håller ett järngrepp om mitt huvud och drar i håret för att mäta längderna.
"Det är det verkligen inte", svarar jag och försöker låta skämtsam. Det är långt ifrån jämnt. Ena sidan är ungefär en decimeter kortare. När man har en spikrak pagefrisyr ser man ojämnheter mycket tydligt. "Nu får du klippa andra sidan lika kort", säger jag pedagogiskt. Lugn och fin nu, tänker jag för mig själv. Det kommer att bli bra. "Jaa, säger hon igen". Och sedan klipper hon den andra sidan. Och lite igen på den första.
Jag läser inte längre. Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och jag kallsvettas. Jag vill resa mig upp och springa därifrån. Men jag vågar inte. Dallaskvinnan ser nu hotfull ut där hon står och fäktas med saxen. Klipper lite här. Och klipper lite där. Jag börjar få panik. En bild på en flintskallig kvinna dyker upp i mitt huvud. Nu blir jag snart hysterisk, tänker jag. Jag kommer att få ett nervsammanbrott och hamna på Beckis. "Nu räcker det. Det blir jättebra så där", säger jag och reser mig upp. "Nej, sitt kvar", säger hon och trycker ner mig i stolen igen.
Jag försöker att resa mig igen, men när jag ser att hon tar fram rakapparaten ångrar jag mig och sitter lydigt kvar. Jag har hamnat i händerna på psykopat som är utklädd till hårfrisör. Hon kan ju inte ens klippa hår. Jag borde ha förstått det direkt, tänker jag. Redan när jag såg att det inte hängde några diplom på väggen. Nu är jag riktigt rädd. Den galna mörderskan närmar sig min hals. Det ser ut som om hon haltar också, som de gör i skräckfilmer. Men jag ska ju inte sitta kvar här. Jag borde resa mig upp, kasta mig mot dörren, och snubbla på tröskeln, tappa skorna, men jag sitter paralyserat kvar. Nu står hon alldeles bakom mig. Har hon inte en konstig blick nu, inte såg hon ut sådär när jag kom, tänker jag förtvivlat. Psykopaten från Dallas lägger nu rakapparaten mot min nacke. Jag håller andan . Mina händer är blöta och det rinner svett över förklädet jag har på mig. Tiden stannar. Hänt i veckan åker ner på golvet. Det dånar i mitt huvud. Jag hör inte längre rasslandet från rakapparaten. Jag ser knappt någonting. Min sista stund är kommen.
Jag vaknar av mitt eget skrik. Tydligen sitter jag kvar i samma stol för i spegeln ser jag någon som påminner om mig. Bakom mig står kvinnan och stirrar. Rakapparaten har fastnat i nackskinnet. Jag skriker ännu högre när hon med ett ryck får loss den. Med rycket tappar kvinnan balansen och tar några raglande steg bakåt. Detta är min chans. Jag skjuter upp från stolen, sliter av mig förklädet, rusar mot dörren, snubblar inte i trappan, rusar ut genom dörren, ut på gatan och springer hela vägen hem. Och jag vänder mig inte om en enda gång.
Tur att vi skulle tillbringa sommaren i fjällen, för då kunde jag ha flughatten på mig varje dag, utan att verka konstig.
|
