Skriv idag om: Estelles dop och monarkin | Skyways konkurs | Andrahandsuthyrning mot bostadsbrist Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Tage Nörgaard
publicerad 29 apr 2011 kl. 06.00:
Den endimensionella människan
"Utifrån makthavarnas synvinkel är den endimensionella människan en önskvärd och ändamålsenlig kulturprodukt. Men kan hon även bli ett hot mot artens överlevnad?"
Människor är ensamma flockdjur. För att kunna accepteras är det mycket viktigt för individen att lukta som de andra i flocken, annars hotar utstötning! Den universella fråga, som (omformulerad!) har sysselsatt filosofer och forskare genom hela vår kulturhistoria är: "På vilket sätt får flocken sin specifika lukt?"
Västerländska filosofer och forskare bjuder på mycket olika förklaringar på vårt kulturella beteende. Några söker fortfarande en förklaring i den kristna religionen och dess moralbegrepp. En sådan förklaring tycks inte längre vara användbar. Den kristna religionen är för länge sedan "bort-gömd" i ett hörn av vår kultur och styr inte längre direkt våra liv. Vi har så att säga avskrivit Gud. Indirekt är det givetvis tänkbart att "övervintrande" kristna moralbegrepp blockerar vårt ifrågasättande av de överspelade värdebegreppen i vårt språk, och att det kan vara "boven i dramat"! Detta är mycket viktigt, därför att språket är det verktyg vi använder för att beskriva och förstå verkligheten.
Andra tänkare förklarar behovet av plastikkirurgiska "fasadmonteringar", "fasadrenoveringar", penisförlängningar eller kirurgiska ingrepp i muskulaturen kring clitoris som den alienerade människans medvetenhetsförlamade jagande efter identitet, egenvärde och livsinnehåll. Är plastikturismen till Polen och Thailand bara en modern form av verklighetsflykt? Kanske är prylfetischismen ingenting annat än människors hopplösa och utsiktslösa sökande efter en mening och ett innehåll i sina liv?
Blev konsumtionen ett surrogat för någonting annat? Hur blev "konsumtionsförmåga" ett annat ord för människovärde? Vad är det som vi i vårt välstånd försöker köpa oss? Gemenskap? Medmänsklig solidaritet? Tillhörighet? Mening? Livskvalitet? Människovärde? Medmänsklighet? Eller är det den kärlek som kan finns från halsen och uppåt?
Jag söker inte ursäkter för vårt beteende, utan förklaringar! Vi har inga ursäkter. Det är antagligen inte bara en fråga om dagens prioriteringar, utan också om hur vi proportionerar vår världsbild. Finns en brist i den moderna endimensionella människas mognande (uppfostran?) i förhållandet till den samhälleliga och kulturliga utvecklingen?
Det kan nog vara rimligt om jag här försöker ge ett par definitioner: Herbert Marcuse talade i slutet på 60-talet om den endimensionella människan. Han åsyftade en människotyp som enbart kände sig ansvarig för sig och sin familj och inte ansåg sig medansvarig för någonting annat. Marcuse menade att den endimensionella människan var en kulturlig följd av det kapitalistiska samhällssystemet. Nu, 50 år senare, tycks nyare hjärnforskning komma fram till ungefär samma slutsats.
Utifrån makthavarnas synvinkel är den endimensionella människan en önskvärd och ändamålsenlig kulturprodukt. Hon lever sitt liv i ett angenämt slaveri och väljer dagligen sina egna herrar. Hon arbetar som regel hårt för att ge sig och sin familj ett trevligt liv. Hon är ofta välutbildad och kunnig, och hon är även en dum människa (dumhet i betydelsen vetande utan medvetenhet!) Den endimensionella människan är som regel inte ansvarslös när det gäller saker och ting. När det däremot rör sig om medmänniskor begränsar hon i praktiken sin ansvarskänsla till att bara omfatta familjen och de närmaste. Denna selektiva ansvarskänsla hindrar henne kulturligtvis inte från att delta i den allmänna "läpparnas bekännelse". Den endimensionella människan är en funktionalistisk kulturprodukt, välanpassad till den aktuella västerländska kulturen.
Även om metoden är tämligen ovanlig så är det kanske lämpligt att försöka beskriva den västerländska kulturprodukten, den endimensionella människan, också utifrån en evolutionär synvinkel. I evolutionsprocessen bidrar naturens egna mekanismer till att avlägsna de individer, som utgör ett hot mot den aktuella artens överlevnad och utveckling. I samband med en "kulturens evolutionsprocess" är den endimensionella människan givetvis ett unikt evolutionärt misstag. En anakronism?
Genom att förbruka och förstöra sitt eget livsrum är hon ett hot inte bara mot sitt eget och avkommans överlevnadsmöjligheter, utan också mot kommande generationers möjligheter till ett människovärdigt liv. Kan hon även bli ett hot mot artens överlevnad?
Tage Nörgaard, åskådespelare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
