RESOR
Artikel av Magnus Löwendahl publicerad 26 aug 2003 kl. 14.25:

Den egyptiske manshoran

Han var en bra kille George. Men inte så glad.

Vi satt som vanligt på taket till George hotell och kämpade med engelskan. Det hela var inte lätt. Han hade en lärobok från en kurs han gick på. Ur den läste han högt och sedan läste jag högt och sedan försökte han härma mitt uttal så att det skulle bli rätt. Lite framsteg gjorde vi väl kanske. Om inte annat så föredrog jag denna form av U-hjälp framför att donera pengar till mystiska föreningar hemma, tänkte jag, medan vi satt där i den varma natten och drack vårt te.

Av någon anledning hade jag lyckats samla mig och äntligen tagit mig utanför Europa. Vissa delar i reseplaneringen sprack dock. Om vi uttrycker det enkelt. Så jag var där själv. I två veckor. Med utgångspunkt i Hurghada. Världens värsta turistfälla. Dock fanns i Hurghada en av de totalt två egyptier jag träffade på dessa fjorton dagar som inte ville sälja något till mig. Den andre var en vakt på ett av tempelområdena i Luxor. Men nu var jag alltså i Hurghada där jag hade mitt hotell och där planet hade landat och där bodde George.

Jag hade en kväll försökt undvika de vanliga restaurangerna, de som uppgav sig vara "italienska" eller "belgiska" eller något annat uppenbart lögnaktigt, och gett mig iväg på jakt på något som kunde tänkas vara en egyptisk restaurang. Bredvid bageriet, för övrigt den enda anständiga inrättningen i hela Hurghada, kanske med undantag för de två moskéerna, låg en verkligt obetydlig restaurang. Där fanns endast uteservering. En uteservering som saknade tak. Jag hade gått förbi där flera gånger men aldrig sett en människa. Jag klev på.

Jag beställde och insåg att en rejäl måltid här var bra mycket billigare än på de andra restaurangerna, och att maten nog kunde tänkas vara hjälpligt genuin. Just när jag beställt fick jag syn på George. Han var den enda gästen på restaurangen förutom jag. Han bara satt där några bord bort och såg missmodig ut. Han åt inte.

Jag hälsade efter ett tag. Av ren nyfikenhet. Den lille mörkhyade mannen var ju uppenbart infödd, men den första på fem dagar som inte genast försökte sälja något till mig. Hur kunde det komma sig?
Svaret, som visade sig när han kom över till mitt bord, var förbluffande: han ville bara prata lite. Jag höll säkert på tio minuter och upprepade att jag gärna pratade lite, men att jag inte tänkte köpa något av honom. Att han inte skulle spilla sin tid på mig om han var ute efter att sälja. Och så vidare.

Alla ville ju prata. Men de ville inte prata. De ville sälja. Jag var en vandrande packe egyptiska pund. Inget annat. Det var min roll här i Egypten enligt egyptierna. Så var det om man var ljushyad, löjligt klädd i europeiska turistkläder, kameraförsedd, befann sig utanför hotellreservaten vid Röda havets strand och inte talade arabiska.

Men George passade alltså inte in i detta mönster av desperata krämare. Han envisades för övrigt med att han hette George fast detta ju var helt orimligt. Men han var så där. Han ville visa att han gick att umgås med utan att det skulle var något konstigt med det. Han ville inte att jag skulle försöka uttala, hans för mig, outtalbara arabiska namn med dess underliga konsonantkombinationer. Egentligen var det han som var Hurghadas ambassadör utan att han fattade det själv. Det slog mig sedan när jag kommit hem.

När min värsta misstänksamhet släppt visade det sig alltså att George bara ville bjuda på te och öva sig på att prata engelska. Eftersom jag inte var i Hurghada för att bada utan för att äta, sova och vänta på bussar som gick på utflykter till Kairo, till Luxor och så vidare, så hälsade jag rätt ofta på George en stund på kvällen.

Han var den perfekte värden trots att han inga pengar hade. När jag anlänt i min taxi så väntade han nere vid huvudvägen och följde mig ända upp till hans hotell, som låg vid en sunkig bakgata, utan minsta spår av vägbeläggning eller trottoar. Ett hotell endast bebott av egyptier. Samma sak när jag skulle hem, han följde mig ner till huvudgatan.

En kväll när vi strävade uppför backen till hans usla hotell, pekade han lite diskret åt en man i blå burnus som jag sett vid några tillfällen, stående utanför ett annat lika uselt hotell. Oftast rökande en cigarrett. En helt vanlig egyptier i lägre medelålder, lite grovhuggen, med mustasch, lite nervösa ryckiga rörelser, småfet. När vi passerat förklarade George på sitt typiskt stillsamma sätt att detta var den lokale manshoran.

George måste ha uppfattat min häpnad fast jag inget sa. Han log ett av sina sällsynta sorgsna leenden men sa inget mer. Jag ställde inga frågor heller. Jag kände på något sätt att jag hade fått veta tillräckligt om saken.
Väl uppe på hotelltaket, drack vi vårt vanliga te, pratade som vanligt om skillnader mellan Egypten och Sverige och hade sedan som vanligt en liten lektion i engelsk uttal. På vägen tillbaka till huvudgatan noterade jag med aningens lättnad att mannen som sålde sig själv inte var där. Jag tackade George för en trevlig kväll och tog taxi hem.
Väl på hotellet la jag mig tidigt. Bussen till Kairo skulle gå klockan fyra nästa morgon.