Visst var vi ihop. Det var liksom inget snack om saken. Det var jag och hon. Det var jag och Linnea. Hon kanske inte visste om det än, men det var bara en tidsfråga innan det även skulle gå upp för henne. Jag menar, utan att jag ens sa "snälla" lånade hon ut sitt suddgummi (som dessutom var ett rosa luktsudd!) till mig under geografilektionen. Sånt väger så mycket tyngre än att ha fått ett ja på frågan om man får chans på någon. Men det stannade inte där. När vi lommade i väg till matsalen snubblade hon in i mig då hon tog ett felsteg på den ojämna marken. Är inte det ett omen så säg. Att hon inte bad om ursäkt var något som jag var övertygad om berodde på att hon hade gjort det med flit, bara för att få röra vid mig.
I matsalen satte vi oss dock som vanligt; killarna vid ett bord och tjejerna vid ett annat. När hon vände på huvudet möttes våra blickar, det var i alla fall vad jag ansåg, medan killarna bredvid mig var på det klara med att hon sneglade på väggklockan. Jag struntade i vad de trodde. Jag var säker på min sak.
Jag måste få beskriva Linnea för er. Hon var ganska kort, på sin höjd 155 cm, hon hade blont krusigt hår och de mest klarblåa ögon man kan tänka sig. Hon var späd, men inte spinkig. Hon doftade alltid friskt och härligt som en vårdag. Hon hade rosiga kinder och solsken i blicken.
Jag trodde inte att det skulle ta särskilt många veckor innan jag skulle våga fråga henne om jag kunde få låna det där luktsuddet igen. Jag var noga med att inte verka påträngande, då kunde tjejer bli rädda, det hade pappa sagt till mig. Efter två veckor hade jag ännu inte vågat be om suddgummit. Nästa vecka, tänkte jag, nästa vecka då skall jag se till att låna luktsuddet och ge henne en komplimang eller två.
Så blev det helg och jag kände hur fjärilarna i magen växte till gråsparvar som växte till havsörnar som växte till albatrosser. På söndagskvällen hade jag väldigt svårt att somna, och då skall man ändå ha i åtanke att klockan var över nio när jag gick och lade mig och att jag bara hade sovit tio timmar natten innan. Jag skruvade på mig under täcket. Jag vred och vände på min huvudkudde. Jag räknade får och getter och kvalster. Hur jag än bar mig åt verkade det som att John Blund var strängt upptagen med att strö drömgrus i andra ögon än mina. Till slut skenade mina tankar i väg och jag började tänka ut små dikter jag kunde skriva till henne. Jag kom på en hel massa dikter, av vilka följande var de bästa:
"Du är så gullig, du är så söt, jag vill vara sockret på din gröt."
"Du är så snäll och inte dum, du doftar som ett luktsuddgum."
"Om jag blir din och du blir min, då kan vi spela plockepinn."
"Utan dig är jag tom som en grotta, och ynklig och svag som en råtta."
Till slut tröttnade på mina svårigheter att somna och kilade ut i badrummet och norpade två Stesolid ur morsans necessär. Jag lade mig åter i sängen och började efter ett tag känna hur jag drogs bort mot drömmarna. Innan jag trädde in i sömnriket började jag emellertid fila på en dikt som handlade om att åka moped på en grönskande sommaräng, men just när jag började få lite ordning på den så somnade jag. När jag vaknade var den dikten som bortblåst, men jag hade ju en hel del andra på lager, och de skrev jag ner på en lapp.
När vi stod utanför klassrummet i väntan på att bli insläppta kom studierektorn och berättade att vår svensklärare var sjuk och att vi skulle få en vikarie. Hon låste upp dörren och bad oss att sitta ner och vänta på att vikarien skulle komma.
Vikarien visade sig vara en magister, en relativt ung sådan också. Jag gissar på att han var i 28-årsåldern. Han hade ett egendomligt sug i blicken, ett sånt där sug som kan få även den mest prudentliga tonårstös att rodna och få gåshud. Jag blev svartsjuk direkt jag såg honom, och när han öppnade munnen för att kontrollera närvaron började jag hata honom. Hans stämma var tillgjord och inställsam, han lät som en bilhandlare, ja, nästan som en folkpartist.
Jag lyste dock upp när han berättade att vi i dag skulle få skriva något om en valfri person; någon kändis, en släkting, en kompis, eller kanske någon i klassen. Man fick skriva en kort novell om man ville, eller en dikt, eller vad som helst så länge det handlade om en person man gillade. Det här var min stora chans att på allvar visa min gränslösa kärlek till Linnea. Att jag dagen innan haft svårt att somna och därför också kommit på alla dikterna såg jag som ett järtecken. Jag tog upp lappen med mina dikter och kramade den hårt i handen innan jag lade den uppochner på bänken.
När halva lektionen hade gått fick de som ville gå fram till svarta tavlan och läsa upp det de hade skrivit. De flesta av tjejerna ville gärna läsa upp sina grejer, medan endast ett fåtal killar, däribland jag själv, ville läsa upp sina. Tjejerna hyllade väninnor, mammor, någon författare jag inte kände till och snygga skådespelare. Killarnas beröm riktade sig i huvudsak till hockey- och fotbollsstjärnor, men en valde att i en prosaisk dikt celebrera den före detta porraktrisen Traci Lords.
När Linnea gick fram till katedern kände jag hur det ilade längs ryggraden. Tänk om hon hade skrivit något om mig. Med ett snett leende förklarade hon att hon skrivit om någon i klassrummet. Jag kände hur hjärtat mullrade som dubbla baskaggar innanför bröstet när hon började läsa:
"Denne stilige man han är snygg, han är grann och mitt hjärta det närapå brister. När jag tittar och ser hur han sitter och ler..."
Det är till mig, det är till mig, tänkte jag och kände hur tiden frös till is innan hon klämde i med den sista raden:
"...vår vikarie, vår söta magister."
Jag hörde inte klassens fnissningar. Jag märkte inte hur Linnea och magistern rodnade i kapp. Min själ flöt runt som kvicksilver längs golvet. Jag kände att min kropp reste sig från stolen och att jag gick fram till den svarta tavlan. Jag hade glömt lappen med dikterna på bänken, men det tänkte jag inte på. Jag var som i trans. Jag mumlade att min dikt skulle handla om Linnea, och harklade mig, tog några djupa andetag och försökte fokusera mig på min uppgift. Dikterna var ju så pass korta att jag borde kunna recitera någon av dem utan att läsa innantill. Ack, vad jag bedrog mig. Min mun lydde mig inte, utan ut kom ett hopkok av de dikter jag skrivit upp eller kommit på, vilket löd såhär:
"Du doftar gröt och blir du min, vill jag åka moped i grottan din."
Under klassens skrattsalvor skyndade jag, röd som en pion i ansiktet, ut från klassrummet och bort från allt elände. Jag var förnedrad, bortgjord, begabbad, ja, allt som tänkas kan. Inte nog med att Linnea hade skrivit en kärleksdikt till vår vikarie, jag hade dessutom förvandlat min kärlek till Linnea till något simpelt sexuellt begär, klädd i metaforens kåta dräkt.
När jag kom hem tömde jag hela burken med Stesolid och lade mig på sängen. Jag kände inte längre min kropp. Jag var tyngdlös. Innan jag dog spelades ett makabert skådespel upp inom mig; jag såg hur vikarien satte ett hundkoppel runt Linneas hals, dunkade på henne bakifrån och kallade henne för "min ariska dvärgpudel".
Morgonen efter kom ett brev adresserat till mig, det var från Linnea. Hon hade hittat lappen med de riktiga dikterna till henne och skrev att de var de vackraste hon hade läst. Dessutom förklarade hon att hon skrivit dikten om vikarien bara för att få honom att rodna, eftersom hon tyckte att "han var en sådan slemmig typ". Hon skrev också att vikarien med största sannolikhet var homosexuell eftersom hon hade sett honom hand i hand med en annan man efter skoldagens slut.
Förutom brevet fanns i kuvertet en annan liten sak; hennes rosa luktsudd. Men då var jag redan på sydligare breddgrader, och där fanns bara rabiessmittade blodhundar med vassa huggtänder, inga ariska dvärgpudlar med rosa luktsudd.
Den där, Mitt livs novell-fetischist
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
