En internationell enkät, som beställts av World Economic Forum, och som har besvarats av 20 000 personer, visar att kapitalismen befinner sig i en accelererande förtroendekris.
Förtroendeklyftan vidgas mest i USA, Kanada och Spanien.
Och i Tyskland har i alla fall arbetarna vid Electrolux fabrik i Nurnberg fått nog. Om Electrolux fullföljer planerna att flytta till Polen och Kina ska det kosta mer än det smakar. Nu är det slut på arbetarnas lojalitet. Nu är det strejk. Den klasskamp alla trodde var över har bara börjat.
Om WEF:s undersökning gjorts förra veckan hade också japanernas återigen ökande misstro märkts. Sedan Japan övergick till renodlad marknadsekonomi har landets tillväxt stått stilla. Precis när det börjat vända slog en skandal igen dörren.
It-jätten Livedoors grundare misstänks ha förfalskat bokföringen och manipulerat bolagets börskurs. Horie, som han heter, har alltså likt många före honom avslöjats med fingrarna i syltburken. Och som vanligt drabbas småspararna hårt när deras investeringar och pensionssparande går upp i rök.
I amerikanska energibolaget Enron gjorde direktörerna detsamma, förfalskade bokföring och friserade intäkter och övervärderade bolagets tillgångar. De skapade energikris i Kalifornien för att kunna höja elpriserna. Direktörerna sa till aktieägarna att bolaget skulle bli världens största företag. Bonus och optioner gjorde dem stormrika. Enron var en av president Bush största enskilda bidragsgivare.
Men allt var bluff. När bubblan sprack ställdes tusentals anställda utan pension eller lön. Aktiesparare ruinerades. Direktörerna är dessbättre under åtal och riskerar långa fängelsestraff. I en tevedokumentär nyligen sas att Enron-skandalen fått miljoner amerikaner att förlora tron på kapitalismen. Detta kan man förstå. Enron är inte undantaget som bekräftar regeln, snarare tvärtom.
Direktörernas gangstermetoder är av globalt slag. De är ett hot mot frihet och demokrati. I Italien har livsmedelsjätten Parmalattes huvudägare roffat åt sig miljarder med hjälp av samma metoder som använts i Livedoor och Enron. I nov 2003 dömdes den franska oljejätten Elfs chef till fem års fängelse. Han och två andra chefer dömdes för att ha förskingrat totalt 2,73 miljarder kronor. Pengar som hamnat i direktörernas egna fickor.
Även inkompetensen i storföretagens ledningar är anmärkningsvärd. Besked kommer snart från biljättarna GM och Ford att sammanlagt 55 000 anställda i USA, Mexico och Kanada får sparken. Bolagen blöder som nystuckna grisar. Analytikerna är överens om att GM och Ford får skylla sig själv. Direktörerna har inte i tid förstått att kunderna vänt ryggen åt bensinslukande monsterbilar, man vill ha mindre och framförallt bensinsnåla alternativ.
Det minsta man kan begära är att direktörerna vet vad konsumenten efterfrågar. Men icke. Först idag säger man på Ford att kunden ska sättas i fokus igen. Ändå är GM och Fords direktörer bland de högst betalda i världen.
Den amerikanska pensionsmodellen håller dessutom på att falla sönder. Metoden att hantera pensionsfonder inom företagen är lika bräcklig som den europeiska statliga modellen.
Är det under dessa omständigheter konstigt att förtroendet för makthavarna minskar? Inte alls, svarar jag. När tillräckligt många känner sig blåsta samtidigt går det så här.
Folk är inte dumma.
Storbolagens illojalitet mot anställda, och mot regeringar som i decennier subventionerat deras verksamhet med skattemedel och statliga beställningar, är uppenbar. Den arrogans som storbolagen visar väcker vrede. Ingvar Kamprads uppmaning att man måste visa socialt ansvar och vara laglydig klingar ohört.
I solidaritet med Electrolux anställda i Tyskland köper jag därför inte bolagets produkter.
Kan tyskarna ta fajten om jobben, så kan även vi göra det. Som medborgare och anställda är vi kanske maktlösa, men som konsumenter har vi tillsammans en enorm kraft. Det går att använda denna.
Vägra vara blåst.
Roger Lord,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Roger Lord, 
