Den lilla flickan sluter sina stora bruna ögon och kniper ihop dem hårt för att inte börja gråta. Hon begraver sitt ansikte i händerna. Vågar inte gå in. Barnen sticker ut hennes ögon med sylvassa kulspetspennor. Läraren ser. Sitter bakom katedern och pöser. Gör ingenting. Passiv. Han vet. Alla vet. Det hänger som ett sjok över hela byn. V-E-T-A-N-D-E-T.
Faderslös går hon genom byn. Hela byn går samman. Mot henne.
Stora och svarta tronar bergen upp sig runt omkring och vägrar släppa ut henne. Ur helvetets kokande kittel. Försöker ta sig upp till kanten. Få luft. Andas. Men pressas tillbaka ner i dyngan.
Byn växer i munnen. En fadd smak. Så lyckas hon spotta ut den. Långt ut i havet hamnar den. En öde ö. Byn drunknar. Byn går under. Räddad från byn.
Den lilla flickan blir kvinna. Fast fortfarande en liten flicka inuti. Skalar av. Som äggskal. Så skör. Som en porslinsdocka i en bokhylla i ett höghusområde. Byn sväller till ett samhälle. Flickan krymper. En förort.
Någon puttar till porslinsdockan. Den faller till golvet med ett krasande ljud. Tusentals skärvor. Splittrade. Den sköra lilla kroppen har krossats. Varenda ben är brutet.
Myndighetsövertramp. Spräcker allt som går att spräcka. Med sina blanka svarta skor. Makthavarna allierar sig mot henne. Som en förlängning av byn.
Hon behöver ett stöd mot överhetens hänsynslösa bödel.
Därför slår hon siffrorna till ett nummer hon aldrig slagit förut. Hon pratar med en röst som hon heller aldrig pratat med. Tidigare.
Han säger vill inte. Vad sa han? Vill inte? Vill INTE! Vill aldrig. Någonsin träffa. Ett klickande ljud som sakta dör ut, sedan signalerna som ekar tomt tillbaks i andra änden och med tomhet stirrar hennes blick. Hon är förlorad. För alltid. Giljotinen faller.
Den lilla flickan är jag.
Linda Garbén, kämpar för lika vård oavsett genus eller funktionshinder
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
