 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Rob Karlsson
publicerad 24 nov 2009 kl. 10.41:
Dekonstruktionen
"Om man dekonstruerar kakelugnen och finner att den saknar sin rökkanal, är det fortfarande en kakelugn då?"
"Om man dekonstruerar kakelugnen och finner att den saknar sin rökkanal, är det fortfarande en kakelugn då?"
Jag tänkte lite på det där med dekonstruktionen. Jag har fått för mig att liberalerna har fått sakernas tillstånd om bakfoten och därför blandar ihop dekonstruera med destruera.
Liberalernas dröm är ju att bryta med alla traditioner; kyrkan, monarkin, staten, familjen och allt annat som har konstruerade värden. Själv har jag uppfattningen att dekonstuktionen handlar om någonting annat, nämligen att nå autenticiteten. En form av invokation, att uppsöka bevekelsegrunderna och starta om. För att lyckas med detta krävs en kontakt med metafysiken, något jag menar allt för ofta avfärdas med förevändningen om att man själv har förstått allting och att inget därmed finns kvar att förklara. Med andra ord, de som ingått i klarsyntheten.
Varseblivning har ofta sin rot i minnet. En slags återerinran, en påminnelse av en tid som flytt. Återerinran som skapar varseblivningen, själva blivandet, anteciperar det varskodda och emanerar ur förväntan. Varseblivning menar jag är ett tillstånd som rör sig från intet till något. Intrycket skapar tillståndet, att bli ett med något som uttrycks oavhängigt tillståndet hos det uttryckta. Allt har en början, en ingivelse.
En kakelugn är en konstruktion. Begreppet är en konstruktion, ett egennamn. På ett ting. Om man dekonstruerar kakelugnen och finner att den saknar sin rökkanal, är det fortfarande en kakelugn då? Funktionen är ju avskedad. Formen består men inte innehållet. Upplevelsen av vedeldad skorsten uteblir, men den estetiska upplevelsen av tinget finns kvar.
Då "något" uteblir, växer det förflutna till dess att det hela har blivit förflutet och framtiden minskas till att bli helt uttömd då min förväntan släcks och ersätts med intet. Den uteblivna förväntan är som en invokation av intet. Kakelugnen har kvalitativt bytt identitet. Förväntan, vilken inte infriades, förändrade föreställningen om kakelugnen och medvetandet dekonstruerade identiteten via vår förmåga att kategorisera. Eftersom begreppet "identitet" är en konstruktion finns givet möjligheten att dekonstruera begreppet, det vill säga förändra innebörden.
Avsikten med detta inlägg är att undersöka huruvida det porösa språket med dess vaghet och mångtydighet leder till att vi lever bland konstruktioner som får som konsekvens att människor kan fängslas av språket i dubbel betydelse och till slut inskränker kommunikationen, det vill säga vad som kan och får sägas.
Någonstans upplever man något för första gången.
Vad är det då som upplever?
Jaget? Vad är jaget? Det som upplever?
Vem är det? Vad är det som tänker?
Duet, jaget eller annanheten?
Tänk om våra tre dimensioner låser oss?
|
