 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Leif-Arne Undvall
publicerad 20 aug 2009 kl. 14.29:
De utrotningshotade konjunktiven
De ger språket sälta, poesi och nyans. Bevare dem.
De ger språket sälta, poesi och nyans. Bevare dem.
Verb kan delas in i finita och infinita verb. Infinita verb delas in i infinitiv som kan sägas vara ett verbs grundform, ”att höra” och supinum, ”har hört”. Ett finit verb kan böjas efter tid (tempus), om verbet är pågående eller avslutat, tillfällig eller upprepad (aspekt), tidigare efter antal (numerus) och talarens omdöme om skeendet (modus).
Det finns i svenska språket tre modus, det i särklass vanligaste är indikativ, som används för att uttrycka faktisk information och är egentligen ett namn på verbens tempusböjda normalformer. Det finns imperativ som uttrycker en befallning eller uppmaning och slutligen de utrotningshotade konjunktiven som uttrycker talarens önskan, indirekta uppmaning eller syn på vad som vore lämpligast.
Konjunktiven böjs i två tempi, presens konjunktiv och preteritum konjunktiv. ”Må han leva” (presens konjunktiv, kan alternativt benämnas presens optativ) och ”Måtte hon klara sig” (preteritum konjunktiv). Ett område där presens konjunktiv lever kvar är i kyrkan, prästens välsignelse: ”Herren välsigne er”, där står ”välsigne” i presens konjunktiv. Där anses dagens konjunktiv ha ersatt den ännu ålderdomligare formen, presens optativ, till exempel ”Varde ljus”. Konjunktiv presens förekommer även i fraser som lyckönskningar: ”Han leve!”, där ”leve” står i presens konjunktiv.
De starka verben som har konjunktivböjning böjs enligt att de som har särskild supinumstam har den stammens vokal u, ”bunde”, ”svure” och ”bure”. Övriga starka verb som har samma vokal som i preteritum, till exempel ”bjöde”, ”komme” och ”sloge”. Verb med långt a i preteritum som ”gav”, får långt å i konjunktiv: ”gåve”. Slutligen de enda av verben som är någorlunda allmänt i bruk: ”ge”, ”få” och ”gå” har konjunktivformerna: ”ginge”, ”finge” och ”vore”.
Verbet ”vara” finns också i form av ett jämförelseuttryck i presens konjunktiv, ”vare”. ”Vare sig det ena eller det andra”.
Då konjunktiverna försvinner alltmer så förloras möjligheterna att nyanser språket. Ett exempel på detta är då konjunktiver använts som ett mjukt imperativ, en önskan eller begäran och ersatts med imperativ som är en befallning med ett stort utropstecken bakom. Ett exempel är den nya översättningen av Fader Vår:
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Den gamla:
Fader vår, som är i himmelen,
helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike,
ske din vilja, såsom i himmelen, så och på jorden.
Även för en hedning är det anmärkningsvärt hur liksom människans förhållande till Gud på ett avgörande sätt förändrats, från att bönen ha uttryckt en önskan så är denna önskan ersatt med en imperativform.
Numer används konjunktiven i talat språk mestadels i olika uttryck, mer sällan som inslag i löpande text. Själv tycker jag att konjunktiverna/optativerna är en omistlig del av språket, de tillför poesi och sälta, de tillför nyanser. Jämför lyckönskningen till jubilaren: ”Han leve!”, med: ”Vi önskar att du fortsätter leva (gott)”, många håller nog med mig om att det senare är andefattigt och platt i jämförelse. Det går således inte att låta konjunktiverna dö sotdöden, skulle vi alla bidra med åtminstone ett par om dagen i tal och skrift så vore mycket vunnet.
|
Lars Nilsson