 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Unto Seppälä
publicerad 2 okt 2009 kl. 12.08:
De uppmärksammade ungas drömmar i Gaza
"Jag tillägnar denna lilla artikel till två unga tjejer som åkte till Gaza och intervjuade unga människor. Deras artikel publicerades i Sydsvenskan härom dagen. Tjejerna är Kinga Sandén, journalist och Emma Larsson, fotograf."
Jag har arbetat 25 år på Sydsvenska Dagbladet, Sydsveriges största dagstidning. Under hela tiden har jag fått tidningen gratis hemskickad. Och det fortsätter trots att jag är en folkpensionär sedan några år tillbaka. Jag får tacka Sydsvenskan för givmildhet.
Jag lusläser tidningen varje dag minst en och en halv timme. Jag har ofta en annan uppfattning än de som skriver ledarsidorna. Men jag har min "älsklingsliberal" i tidningen, den politiska chefredaktören Heidi Avellan, en duktig finlandssvensk journalist. För mig är hon en äkta liberal i jämförelse med "liberaler" som ingår i Alliansregeringen.
Ett litet sidospår. Ingmar Bergman sa en gång att han aldrig läser tidningar innan klockan tolv. Och att han är ute mycket, därför att "demonerna" inte trivs i friska luften. Jag promenerar ofta på stranden med den vita sanden. Kanske är det därför demonerna inte har fått fäste i mig, ännu?
Jag tillägnar denna lilla artikel till två unga tjejer som åkte till Gaza och intervjuade unga människor. Deras artikel Hur vill du att ditt liv ska bli? publicerades i Sydsvenskan härom dagen. Tjejerna är Kinga Sandén, journalist och Emma Larsson, fotograf.
De ställde frågan "Hur vill du att ditt liv ska bli?"
Sundus Elhabir, 15 år, bor i en tvårumslägenhet med sju bröder, mamma och pappa. Delar rum med alla bröderna. Hon svarade så här:
"Jag drömmer om att få göra klart mina studier. Jag älskar matematik, det är mitt bästa ämne, men jag måste bli ännu bättre om jag ska lyckas bli arkitekt. Jag gör läxor på morgnarna, mina bröder på kvällarna, för vi har bara ett skrivbord. Jag blir glad av helger som id al-fitr (fastemånadens avslutningsfest), då får jag gå ut och titta på folk på stan. Annars måste jag mest vara hemma. Vårt hus blev inte skadat i kriget (det blodiga kriget som Israel startade 27 dec 2008 kl 11.30) men vi måste flytta. Vi bor nära Hamasledaren Ismail Haniya. Mamma säger att vi inte ska vara rädda men man vet aldrig när de bombar oss."
Följande text fanns också med i anknytning till intervjuerna:
"De skramlar och gnisslar. Barnen studsar som pingpongbollar med var sin havererad glass i handen. Under fastemånadens avslutningsfest id al-fitr i veckan var tivolit i Gaza stad proppfullt. På många håll i staden fanns festtält med öppna sidor där stora familjer samlades för att grilla och äta. Hjälporganisationernas id-tält för de fattiga hade nedrullade tygväggar. FN-organet UNRWA bistår 4,6 miljoner palestinska flyktingar, varav en miljon i Gaza. I samband med sin sextionde årsdag i veckan efterlyste organisationen ökade påtryckningar för att lösa den israelisk-palestinska konflikten."
Min kommentar: "FN-organet UNRWA bistår 4,6 miljoner palestinska flyktingar." Tänk om FN-organet inte bistod palestinierna och Israel hade fått fortsätta fritt med sitt förtryck, det vill säga svälta ihjäl 4,6 miljoner palestinier? Det är nästan lika många som de judar som blev offer för Nazitysklands förintelsepolitik. Det ser ut som att Israel vill hämnas på oskyldiga palestinier, likadant som nazisterna hämnades de oskyldiga judarna.
Mer fakta: Barn och unga lever instängda innanför israeliska murar på ett litet, tättbefolkat område. 150 skolor förstördes under kriget j januari. Läskunnigheten har länge varit hög i palestinska områdena, men i Gaza har skolresultaten börjat sjunka. Vad säger Sveriges skolminister "liberalen" Björklund, han som stöder Israels ockupation och Israels krig? Är Israels förtryck av palestinierna bra skolpolitik?
Ps. Tack Sydsvenskan, Kinga Sandén och Emma Larsson.
|
