Idag är det inte längre politiskt korrekt att påstå att autism, eller autismspektrumdiagnoser, orsakas av känslokalla, eller kylskåpskalla, mödrar. I alla fall inte i Sverige. Hur det förhåller sig i Frankrike är mer tveksamt.
Däremot tycks det idag vara helt i sin ordning att insinuera att en annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf), ADHD, antingen inte finns eller att den egentligen orsakas av bristfälliga föräldrar. Föräldrar som inte förmår ta hand om sina barn. Föräldrar som på något sätt är ofullständiga.
Vad bristen skulle bestå i tycks mer eller mindre oklart. En dag kan det handla om dålig kost, en annan om för tidig dagisinskolning, en tredje om något annat. Det fiffiga i kråksången är att det inte alls behöver bevisas att det är de bristfälliga föräldrarna som orsakat sina barns ADHD. Det räcker med följande orsakssamband: Barnet har ADHD. Ett annat barn har inte ADHD. Barnet med ADHD bor i en familj. Barnet utan ADHD i en annan. Sedan letar man. Letar man riktigt noga kan man hitta något. Något kan man hitta i alla familjer.
Mamman har varit överbeskyddande eller underbeskyddande. Helt enkelt: "Damned if you do, damned if you don't."
Det är bara det att ADHD och autismspektrumsvårigheter uppvisar en förhållandevis hög samsjuklighet. Det är relativt vanligt att barn som har svårigheter inom områdena impulsivitet och uppmärksamhet, också har svårigheter med att förstå socialt samspel. Man har också på senare år visat att genvariationer i en viss region på kromosom 16 förekommer betydligt oftare hos såväl personer med ADHD som med autism (liksom hos schizofrena) än hos andra personer.
I filmen "Refridgerator Mothers" intervjuas ett antal kvinnor som födde barn med autism i USA under 50- och 60-talet. De berättar om hur de och deras barn bemöttes av sjukvården, av psykologer, lärare och socialarbetare. De anklagades för att ha orsakat sina barns autism. Det påstods att deras känslokyla fick barnen att vända sig från denna värld och gå in i sig själva.
Den främste företrädaren för detta synsätt var Bruno Bettelheim. Någon bevisning för att detta alls var sant behövdes inte. Det räckte med följande orsakssamband: Fångar i koncentrationsläger är apatiska. De har råkat ut för förfärliga fasor som har lett till att de inte längre interagerar med omvärlden. Autistiska barn interagerar inte heller med omvärlden på samma sätt som andra barn. Slutsats: Barnen med autism har varit med om förfärliga upplevelser som har lett till att de sluter sig inom sig själva. Detta beror på den miljö barnen vistas i. Alas! Det beror på mammorna.
Detta synsätt var det härskande i hela västvärlden under relativt lång tid.
Vart har de psykologer och andra som arbetade med dessa autistiska barn och deras mödrar under 60-talet tagit vägen? Vilka av dagens antaganden och påståenden om ADHD bygger i själva verket i delar på detta synsätt som så helt saknade grund? Psykologer och socionomer som utbildat sig för ett antal år sedan, vilket synsätt har de idag? Vilket synsätt förmedlar de till sina yngre kollegor? Hur tänker de kring autism? Kring ADHD? Tar de till sig vetenskap eller räcker det alltjämt med hittepåteorier? Nathan Shachar, Sanna Lundell, Anna Wahlgren med fler, hur tänker de kring de "kylskåpskalla mödrarna" av igår och de bristfälliga ADHD-föräldrarna av idag?
Du kan se filmen "Refridgerator Mothers" gratis här.
