POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Rebell Robert publicerad 7 jan 2008 kl. 17.37:

De har tagit min son!

"Jag bara undrar vad feministerna gnäller om när dom skriker om jämställdhet? För när det kommer till våra barn, så är det ta mej faan inte jämställt någonstans. Och därför väntar nu Europadomstol och media..."
Den 13 december 2007 gick jag med i en så kallad Luciavandring tillsammans med "Föreningen Pappa-Barns" ordförande Micke Alonzo. Jag blev medlem i föreningen så fort jag fick höra talas om att det existerade en Pappa-Barn förening, eftersom jag själv har en son, som i september 2006 blev tvångsomhändertagen av dom sociala myndigheterna, bland annat på grund av att hans mamma helt plötsligt kom på, att hon inte orkade ta hand om honom dom dagar vi hade kommit överens om efter vår separation.

Fast vi hade kommit överens redan från början om att vi ville ha delad vårdnad om honom och trots att vi båda hade undertecknat pappret för delad vårdnad, så frågade aldrig hans mamma mej om jag ville ta hand om honom själv, utan valde istället att lämna bort honom till dom sociala myndigheterna.

De sociala myndigheterna valde naturligtvis att bara lyssna på mammans berättelse och utan att dom någonsin gjorde någon ordentlig utredning av mig - som alltså är den andre föräldern, den biologiska pappan som aldrig någonsin i hela mitt liv vare sej har knarkat, supit, levt kriminellt eller ens prövat att röka eller snusa - så valde de att tvångsplacera min stackars gråtande son, först i ett jourhem där han var ledsen och arg och alltid längtade hem till pappa varje gång jag ringde och pratade med honom.

Efter sex plågade månader så blev han helt plötsligt omplacerad i ett nytt familjehem, där han nu har bott sedan nio månader tillbaka, men han är fortfarande lika ledsen och förstår fortfarande inte varför han aldrig får komma hem till sin riktiga pappa, varför han inte får bo hos sin egen pappa, som han vet älskar honom mest i hela världen.

Den 6 december 2007 skulle min son åka iväg till Thailand med sin nya låtsasfamilj. En lång resa för en 6-åring, som dessutom aldrig har varit utanför Sveriges gränser, inte ens med sina biologiska föräldrar. Nu skulle han helt plötsligt åka iväg till Thailand i tre veckor. Mamman fick träffa honom innan han åkte iväg, mina föräldrar, som också ligger bakom socialtjänstens tvångsomhändertagande av min son, fick också träffa honom innan han skulle åka iväg, men jag som är hans riktiga, biologiska pappa som älskar honom mest i hela världen, jag fick aldrig träffa honom för att säga adjö eller lämna över några julklappar som jag hade köpt till honom.

Jag bara undrar vad feministerna gnäller om när dom skriker om jämställdhet? För när det kommer till våra barn, så är det ta mej faan inte jämställt någonstans. Och därför väntar nu Europadomstol och media, för jag kommer aldrig någonsin ge upp min kamp och rätten som min sons biologiske far och rätten att själv få ta hand om min egen son, mitt eget kött och blod, för dom sociala myndigheterna är en stor skam, både för alla oskyldiga föräldrar och för alla barn, som årligen drabbas av dom sociala myndigheternas maktmissbruk och för Sverige som land som alltid har stoltserat i media, tidningar och tv för att vara ett så kallat "demokratiskt" och "jämställt" land?

Man kan ju undra för vem eller vilka?