Så kallade vi vår strand. Alla som bodde här befann sig i en slags exil som var mer eller mindre frivillig. Svårast hade nog de som var på flykt ifrån sig själva.
Jag hade klättrat upp en bit på klippan vid stranden för att få lite avskildhet och svalka från Atlanten. Under mig kunde jag skymta gestalterna runt eldarna i vårt läger. Vid vår strand. Vi kände det så, men vi var objudna gäster på genomresa. Förr eller senare åkte man vidare.
Undantaget var Der Alte, som vi kallade honom. Han var den ende som bodde här permanent, ifall man kan kalla en halmhydda med plast över, möblerad med en madrass, för ett hem. Den blev han för övrigt av med när de ständigt stjälande strandpoliserna gjorde en av sina raider. Eftersom vi var några slags "fricampare" så behandlade de oss så illa de vågade. De stal som korpar men kunde också förmås till mycket med mutor. En bra bit över 80, som Der Alte måste ha varit, så var han till åren redan när han slogs emot Franco. Han hade stridit på den förlorande sidan och inväntade döden här i ödemarken.
Der Alte lärde mig det jag behövde veta för att kunna ta vår mat ifrån havet. Vilka fiskar som var ätliga och vilka som var giftiga. Han lärde mig göra soppa på eremitkräftor och vitlök, han lärde mig att ödlorna inte var farliga utan gick att äta i kokt eller grillat tillstånd. Jag fick tillstånd att använda hans egen latringrop som var diskret belägen mellan några stora stenar. Jag tänker ännu efter alla dessa år på honom med kärlekfull ömhet. I synnerhet nu när min Käre själv är i den åldern. Tänk ifall han tvingats leva så.
Nazistänkan var tveklöst strandens tongivande first lady. Hon hade en exklusiv husvagn och jag undrar ännu i dag hur de hade fått ner den. Så hon hade gott om pengar vilket hon troligen var ensam om i våra kretsar. Hon hade stora lager med sprit och vin och med detta var hon genrös. Hemma i Tyskland var hon pinsam för barnen då hon var gravt alkoholiserad och mer än gärna berättade om sitt liv ibland Tredje Rikets höjdare. Hon hade med sig både en ung vacker gosse och en liten knähund. De utgjorde en lustig trio när de kom pustande i den varma sanden. Först vinglade den berusade änkan, efter trippade den vackre gossen med vovven i famnen. "Rudi, Rudi, sofort, sofort " ekade det över stranden. Jag vet fortfarande inte ifall det var jycken eller gossen som hette Rudi. Den gången var jag så själupptaget ung att jag inte ens insåg vidden av kvinnans tragedi.
En annan tysk mötte vi redan på det fraktfartyg som tog vår folkabuss ifrån Alicante i Spanien. Det var den tyske krigsveteranen som tipsat om stranden. Han kallades så efter att han irrat runt i värden sedan krigsslutet. Han var oförmögen att få tyst på krigets alla fasor som ständigt spelades upp igen och igen i hans inre. Nu inväntade han döden här, och han lät gärna änkan hjälpa till genom att förse honom med obegränsade mängder alkohol. Själv aktade jag mig lite för honom när han druckit för mycket, för då kunde han bli skrämmande aggressiv.
Jag undvek även vår Irländare när han var i debattagen för han var en fanatisk katolik. De verbala krigen mellan min Käre, som var och är en from Efraemit (en snart utdöd frikyrka), och Irländaren kunde spåra ur helt så jag försökte avstyra dem. Men när jag var borta och till exempel fiskade så satt de där när jag återkom och slog varandra i huvudet med var sin Gud. För en ateist kan det bli lite för mycket. Att de ändå var vänner under sina verbala storkrig berodde nog delvis på att urländaren, liksom min Käre, var nykterist.
Vår filosof använde tiden till att praktisera Yoga stående på huvudet i vattenbrynet och meditera. Nu hade han stannat på vår strand och saknade tilltag att resa vidare. Han var ifrån Alperna nära Italien och mycket språkkunnig. Han kunde en hel del om växter och örter och blev vår husläkare. Han hade huskurer mot det mesta. Många mer eller mindre eftersökta kriminella hittade vägen till vår strand. Snabba likt ödlorna försvann de upp i berget när någon bil närmade sig borta vid horisonten. Stranden låg så avlägset att det nästan alltid bara var polisbilen som hade vägarna förbi. De var ständig ute efter sprit, tobak och kontanter. De körde alltid på fyllan och vi bara väntade på att polisbilen skulle hamna i Atlantens vågor. En av dem hade siktat in sig på just mig. Men då handlade det om sex. Jag fick dra en av de två stora kinesiska dolkarna som vi alltid hade i bildörren för att de skulle vara tillhands. Jag siktade in mig på hans tjocka mage för att bli av med honom. De som såg honom springa gissade att han satte nytt personligt rekord. Jag undrade ifall någon skulle komma och häkta mig men det hände ingenting. De poliser som hade sina "revir" vid vår strand hade inget intresse varken av att det skulle komma ut hur de tog emot våra mutor eller stänga den lönsamma butiken.
På vägen ner genom Europa hade jag kunnat råka illa ut många gånger. På ett café i norra Spanien såg jag en man misshandla en hund och innan jag hann tänka var jag där och slog honom för allt jag var värd. Den Käre drog in mig på caféet och röt: "Vill du hamna i fängelse? Man får misshandla djur här, men inte slå ner gubbar!" Jag fick lova att aldrig göra om det. Men avtalet gällde ju inte fulla poliser.
När polisen åkt dök de fredlösa fram igen, alltid på språng. Det var en oskriven regel att ingen frågade någon om personliga angelägenheter. Vi var alla som drivveden som gav oss bränsle till våra eldar varje morgon. Någon kom, andra försvann. Man kunde leva som man själv ville.
Min Käre hade följt efter mig hit. Denna strand hade varit vårt hem under vintern som nu började övergå i vår. Varför inte? Här eller där? Det gjorde oss detsamma. Ingen väntade på oss någon annanstans och pengar räckte länge här.
Från min plats på klippan den kvällen kunde se Folkabussen, vårt hem. Vid brasan kunde jag se min man men inte hans gäst. Yogamannen garanterade ett samtal om filosofi, liksom Irländaren garanterade ett om religion. Krigsveteranen, ja då handlade det om kriget. Som norrman hade min man hunnit sitta internerad i arbetsläger och mist sin barndomsvän Herman i Auswitch. Han diskuterade aldrig detta med nasiztänkan. När jag frågade varför tittade han bara lugnt på mig och sade: "Tror du jag skulle vilja plåga den stackars kvinnan ytterligare?" I dag förstår jag vad han menade.
Mörkret på de fördömdas strand kom plötsligt. Jag blev överraskad varje kväll. Att bada i månsken hade blivit min favoritavkoppling. Ingen av de andra simmade så långt ut som jag. Men jag visste att det var vid vågbrytningen som det var farligt. Långt ut kunde man bara gunga med i havets egen rytm. Det fanns kvällar jag allvarligt övervägt att bara simma rakt ut. Då skulle jag flyta iland med morgonens övriga vrakgods, och alla skulle tro att det var en vanlig drunkningsolycka. Min lilla dotter drunknade förvisso långt uppe i norr, men det är samma eviga hav, och i vattnet kände jag mig på något sätt trygg och nära henne. Den känslan har följt mig genom livet. I havet är vi nära, hon och jag. Tanken på min Käre hindrade mig. Jag kunde inte vara så hänsynslöst mot en som delade samma sorg. Senare kanske.
Just den här kvällen hade jag mer än en aning om att detta senare kanske skulle dröja. Jag lade händerna på min platta mage och försökte känna några rörelser trots att jag visste att det var alldeles för tidigt. En del av mig ville så gärna att det skulle vara sant! Samtidigt skrämde möjligheten nästan livet ur mig! Förlusten av vårt barn, dottern som drunknade, och missfallet som följde fick mig att bestämt avböja ett nytt "Svennsonliv ". Det låg utanför min förmåga. På en vecka ordnade vi begravningen, sålde huset och stuvade in allt viktigt i Folkabussen.
Min Käre följde mig men han hade levt ett "vanligt" liv i över 40 år, så för honom var detta kringflackande en parentes. Vi skulle snart få välja väg. Vi kunde börja om var som helst. Men skulle jag våga? Våga tala om det för min Käre och göra honom glad bara för att få ett nytt missfall? Skulle han verkligen bli glad? Hur skulle han våga ha barn med någon som låtit sitt första barn drunkna? Kunde jag leva i slutenheten i en kärnfamilj, med den brist på socialt nätverk det innebar? Rollen som den omhändertagna var överspelad. Jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Skulle min älskade kunna följa mig när jag måste ändra kurs ganska radikalt? Att leva utan alla de tabun och normer som vårt samhälle bygger på är svårt. Många fundamentala saker som är viktiga för majoriteten tas för givet. Jag behövde bli ekonomiskt oberoende och efter en höst som strippa så ville jag försöka det, men i egen regi . Det betydde en storstad. Amsterdam eller Köpenhamn var mina förstahandsval. Så mycket Nordeuropé var och är jag. Inga problem för en vuxen. Men ett barn? En mamma som talar svenska och en pappa som talar norska och så ännu ett språk?
Jag blev sittande länge den kvällen. April! I norden var kvällarna långa och ljusa nu. Jag tänkte på förra årets 17:e maj - barntåget och den lilla som stolt viftade med sin flagga. Det kändes som ett helt annat liv. Jag kunde inte sluta smeka magen med den ena handen. Fanns det någon där inne? - Var har du varit? Den käre stod plötsligt lutad fram emot mig och nästan röt fram sin fråga. - Förstår du inte att jag blir rädd? - Rädd... för vad då? - Och det frågar du? Som ligger här ute i det där mörka vattnet i timmar? - Förlåt mig. Jag badade inte, jag funderade. Vi kramades hårt, hårt, och det kändes som om jag aldrig ville släppa honom. Så viskade jag: - Vill du stanna hos mig tills döden skiljer oss åt? På det ena eller andra sättet? Även om det inte blir som vi tänkt oss? Han lovade. Då berättade jag och såg hans älskade ansikte lysa upp i skenet ifrån den öppna elden. - Jag kommer inte att bli lätt att leva med. Du kommer ta få det jobbigt. Jag måste i alla fall varna honom. Han svarade leende: - Lätt att leva med har du aldrig varit.
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
