 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Den där
publicerad 19 sep 2002 kl. 18.53:
Damen i svart
Sömnlösa nätter, drömlösa dagar, fabulösa dygn.
Damen i svart karvade bländverk med dolkens kluvna tunga under månens spefulla lyster. Jag kräktes en floskel i hennes öra när hon gurglade en missriktad komplimang. Det enda jag ville ha sagt var något om kommissionärernas bakhåll. Det var så knipslugt konstigt; allting var askgrått och mjöligt, dimmigt och torrt, frosthöljt och glödgat. Varför vi viskade visste jag inte, hennes tomma blick avslöjade inget, hennes fylliga samvete än mindre. Tidigare hade jag duellerat mot en fredsbong och angripit tonåriga mormödrars empati. Törhända hade det något med saken att göra. Skymningen bad om att få dö men fick inget gehör. Kvällen var vindpinad och vingklippt. Var det dags nu?
Damen i svart påstod att jag liknade reflexionen av ett avlägset ögonblick och att jag var stor på de rätta ställena. Inte begrep jag vad hon hade i görningen eller vilka rävar som snarstuckna låg och tryckte bakom hennes öron. Det var bäst att slita bort dem med ytterligare en resa mot en förliden eftervärld. Bränna, bryta, meka, stoppa, tända. Och i väg. Hade hon, Gud förljugen, kanske ingen baktanke? Var allt på låtsas? Hon förfogade emellertid över en tropisk nimbus och ett lystet lynne, ett brynt intellekt och paranta genmälen mellan framgaddarna, så något fuffens var det allt. Varje känsla av att hon existerade fick mig att kväljas och vilja ha mer.
Damen i svart kryddade snuggan med ödets kleptomani. Gräsfräset smekte ut smog. När kittet omfamnade min såsiga hjärnbark glömde jag allt annat, försköt det, negligerade det. Jag flinade som en uppsprättad ursäkt och blinkade som en epileptisk elegi. Sen blev jag behärskat manisk. Jag fick för mig att hetsäta kanterna av ränkfulla illusioner. Det verkade som att jag höll på med det ända tills ledan vädjade om nåd, för när jag drog efter andan doftade det pennalism och smakade svepskäl. Jag fick gåshud, men bara i ansiktet. Fotstegen - jag hörde dem nu. De kom närmare.
Damen i svart var fortfarande kvar. Hon log sönder en längtan att bryta ett osvuret ord. Jag svamlade ekvationer. I fjärran ljög en näktergal. Argusögonen brände sitt krut. De hade sitt på det torra. En rostig fogsvans kritiserade sig fram under huden. Det var bara olja och tjära kvar i huvudet på fribiljetten. Skrapa och bränna, gnida och stoppa, slå fyr och ta plats. Gastarna kontemplerade till ratade drömmar om något vackert. Rasslet av ingenting var outhärdligt och rogivande. Fotstegen var här. Blickstilla och ljudlösa stampade de i ilfart ihjäl varje tanke på att sidsteppa en tystnad av sot. Natten var trög men disträ.
Damen i svart gick sin väg och jag med henne. Allting blev värre, men ingenting blev av.
|
