Så var det klappat och klart med Jonas och Musses nya religion (SVT 1 i onsdags) och jag tyckte det blev riktigt bra, med många intressanta idéer på vad som skulle vara viktigt i en ny religion för att många av dagens människor skulle kunna ta det till sig.
Det intressanta i nutiden är att det uppstått nåt sorts vakuum, där de gamla religiösa myterna inte ger något och förkastas till förmån för det rationella tänkandet och naturvetenskapens landvinningar. Ändå börjar den gnagande längtan ta större plats i hjärtat och frågan om det ryms någonting större här än det vi kan definiera - en knytnävsstor blodpumpande cellansamling som genom slump och naturligt urval kommit till för att jag ska kunna ta ett andetag till. Men vem är då jag och varför finns jag? Varför upplever jag vissa saker som så vackra att alla tankar på mig själv, på tid och på rum försvinner. Varför är kärlek en känsla som jag kan känna? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Jonas och Musse pratar om en obruten linje av evolution från Big bang från 15 miljoner år sen (eller var det 15 miljarder - det är ju ännu längre!) och fram till nu, som lett fram till denna stunden och jag kan inte neka till sanningen i ett sånt uttalande och hur sinnesförvirrande det är att just den här situationen finns!
Varför har evolutionen tagit oss hit till att det finns en upplevelse av kärlek?
För att det gynnar vår arts överlevnad, skulle den vetenskapligt skolade svara, att vi älskar våra barn och att vi älskar vår familj och älskar de i vår nation och att vi älskar alla i vår värld.
Men om det bara är en konsekvens av det naturliga urvalet, att vi kan känna kärlek, så verkar denna evolutionära rörelse rättså gynnsam att lita på eftersom den för oss framåt mot att känna mer kärlek och större kärlek, eftersom kärlek är något vi VILL känna mer av. Vår evolutionära vilja visar oss vägen, vår instinktiva drivkraft att utvecklas mer, till ett bättre instrument för kärlek, till starkare sannare stunder, en kärlek av sig själv, en kärlek.
När denna kärlek gör sig gällande gör det detsamma om vi ser oss som sensationslystna rovdjur av kött och blod eller väsen av vilosamt ljus. Det gör detsamma för vilket perspektiv vi än har så finns det ändå någonting så avklädande enkelt som kärlek, som måste med in i bilden på något sätt, om bilden ska beskriva verkligheten.
Henrik Friman,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
