Detta kan bli bland det sista jag någonsin skriver, för samhället har dömt mig till döden. Det anser att jag är så värdelös att jag inte ens har rätt till en snabb och smärtfri död, utan ska pinas ihjäl både psykiskt och fysiskt.
Det är bara det att jag kommer att dra samtliga beslutsfattare vid näsan och gå en snabb död tillmötes istället.
Min död kommer att gynna många i vårt "välfärdssamhället". Jag kommer inte längre att lasta statens finanser med min existens som långtidssjukskriven/arbetslös. Kisttillverkare, begravningsbyrå, advokat, mäklare, veterinär och någon journalist kommer att ha jobb för en stund.
Vad har jag som ensam barnlös kvinna (boendes med tre katter + hund) för möjligheter att överleva, om jag inte prostituerar mig eller bosätter mig på gatan? I princip ingen, för jag har varit dum nog att gå och bli kroniskt sjuk i en sjukdom, som enligt de flesta beslutsfattarna inte existerar; fibromyalgi. (Vilket kan bero på att de nästan bara är män som beslutar och kvinnor som drabbas, av både sjukdomen och besluten.)
Det har tagit mig fem år att på det smärtsamma sättet lära mig hur mycket och vad jag klarar, innan min kropp säger ifrån. Och jag vet att jag idag skulle klara av att ta ett arbete på halvtid. Om det inte är för tufft fysiskt eller innebär flera timmars resande.
F-kassan som så många har problem med idag, var i mitt fall aldrig någon svårighet. Istället är det af och a-kassan som håller på att knäcker mig psykiskt och fysiskt. Trots att jag kan visa upp ett intyg om att jag inte är kapabel till att arbeta åtta timmar per dag, anser af och a-kassan att jag måste kunna stå till arbetsmarknadens förfogande i 12 timmar per dygn, det vill säga även klara av att pendla i åtta timmar/dygn om så är. Något som beslutsfattaren på Metalls a-kassa i Stockholm läste upp för mig som ett mantra. Att de över huvudtaget bryr sej om att svara i telefonen är ett under. När de i princip kunde ha en automatisk telefonsvarare som rabblade upp dessa paragrafer. "Vi gör bara som vi har blivit tillsagda och följer reglerna" Om jag inte minns helt fel, har jag sett samma ord i historieböcker och i filmer som skildrar 2:a världskriget. Samma ord sa de som skötte pappersjobbet i koncentrationslägren, när de tillfrågades om varför de inget gjorde för att rädda judarna. Det är så man nästan tittar efter skylten; Arbeit macht frei, när man går in på af. För där är du i princip rättslös. Råkar du hamna i klorna på en paragrafryttare (vilket jag gjorde) kan du beställa en gravplats omedelbart. För det är där du kommer att hamna, efter omvägen över socialen och gatan. Om du inte har någon som kan försörja dig.
Men se, jag tänker inte ta några omvägar, jag tänker ta järnvägen istället. Och vill i samband med detta be dej, som har oturen att bli min bödel, om ursäkt.
Ilona Betula, Fånge nr. 304 000
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
