 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Lennart Ekman
publicerad 4 jul 2004 kl. 21.08:
Döden på eftermiddagen
Blod och sand.
Tjurfäktarromanen Sangre y arena (Blod och sand) av författaren Vicente Blasco Ibánez (1867 - 1928) filmatiserades första gången 1922.
Rudolf Valentino hade huvudrollen, till mors stora förtjusning. Påstod, att hon blundade under de mest spännande strider mot tjuren.
1942 kom så den stora filmen med Tyrone Power, den avgudade matadoren - Linda Darnell den trogna hustrun och Rita Hayworth som samvetslös förförerska.
Efter denna film var mina känslor delade för och emot detta spanska, sedan 1700 talet så traditionsbundet skådespel. Deras monumentala jättearenor, kittlade nyfikenheten.
Vid ett besök på biblioteket hittade jag en bok av nobelpristagaren Ernest Hemingway. (1899 - 1961) Utgiven
1932. "Döden på eftermiddagen.". Först vid påbörjad läsning fattade jag, detta var en dokumentär skildring av tjurfäktningens tradition, utförande samt matadorers levnadsöden.
Efter att läst boken till slut, visste jag. En eftermiddag på arenan var lika noga i sitt utförande, som exempelvis solodansen "Döende svanen" skapad till Anna Pavlova av Michel Fokine 1905.
En solig dag i början på 50 talet lade Bolivia till vid kajen i Perus hamnstad Callao. Vår clerk kom ombord och efter allvaret satte vi oss för att njuta en drink. Han berättade om sin familjs söndagsnöje. Tjurfäktning. En stor, sådan skulle ske om två dagar.
- Hur skaffar jag biljett? undrade jag.
- Allt slut, finns bara på svarta börsen, jättedyrt, var svaret.
Det som var dyrt för honom, var billigt för mig som hade lön i USA-dollar.
Dagen efter kom min vän med en biljett, på skuggsida, nära presidentläktaren. Det betydde att jag skulle ta mig ensam till Lima. Tidigt uppe började jag gå mot grannstaden. En morgontidigt öppen bar fick bli min första oas.
Om stund var jag bekant med några infödingar och en laget runt-drink från min sida, ordnade så jag fick tips om närmaste vägen. Vi var ett helt gäng, som följdes åt till bussen.
Framme i Lima var det inte svårt att hitta. Alla skulle till arenan. Bara följa strömmen. Kanske i överkant, men jag hörde att 200.000 skulle göra mig sällskap denna dag.
En allé ledde till min ingång. Jag hade inte gått länge förrän en liten grabb tog mig handen. Bar på en dyna, ville visa vägen till min plats. Vi stannade vid ett stånd med förfriskningar, grabben vinkade till sina kamrater, tydligen inte vanligt att sitta ner på barer och dricka lemonad med utlänningar. Utan problem, hittade vi platsen. Grabben lovade hämta mig efter föreställningen och lotsa mig ut.
Efter att studerat omgivningen, började jag räkna antalet medverkande i orkester, 120 kom jag till, mest blåsare.
Publiken bestod av många familjer med småbarn. Min granne till höger var liksom jag solo. Då flickan med låda på magen kom förbi undrade han om vi inte skulle dela en flaska rödvin. Jo, det lät inte illa. Han bjöd på den första, jag den andra.
När det var dags att äventyret på rondellen, med sitt sandgolv skulle börja, sade jag till mig själv:
- Inbilla dig nu att du är peruan, inga fördomar, se och bedöm.
Redan vid entrén av fyra matadorer, omgivna av färgrikt följe, förstod jag, detta skulle bli ett minnesvärt spektakel. Under tiden hade presidenten med sitt sällskap anlänt. Iklädda sina vackra, påkostade kläder, märkliga mössor, paljetter hälsade följet publik och president.
Musiken som tidigare spelat för underhållning, startade rituell musik, fanfarer mm.
I programmet var alla namngivna. Tjuren med sina anor, ålder och vikt. Bakom plank, utmed sidorna stod alla deltagarna. In rusade den första tjuren.
- Ingen vågar sig ut på arenan och möta den besten öga mot öga, tänkte jag. Efter att picadorerna med rosa skynken låtit tjuren avslöja sin taktik, kom en matador, lät tjuren rusa mot sig, i sista sekunden flyttade han sig lite åt sidan. Ju närmare han lät tjuren passera, desto högre jublade publiken.
Efter detta kom picadores på häst in och stack med lansar i djurets hals. Detta tycker jag inte om.
Banderillas som skall sticka sina korta hullingförsedda, färgrika spjut i tjurens nacke. Ett icke ofarligt uppdrag. Om någon fuskade och kom från sidan, visade publikens burop, detta var inte populärt.
Nästa fas i föreställningen var när matadoren kom in ensam med sin muleta (rött skynke) och visade sitt program.
Här kom jag på mig själv att tycka:
- Detta är inte möjligt.
Ligga på knä framför hornen, med små rörelser vända ryggen åt tjuren. Modigt eller dumdristigt?
Under striderna med de 8 tjurarna var matadorerna så nära att bara ett litet felsteg hade betytt att de blivit spetsade på de vassa hornen. Innan det var dags för nådastöten med sin värja, skulle presidenten ge sitt samtycke. Matadoren skulle visa vem han förärade tjuren.
Nu när det närmade sig finalen, efter musikfanfarer, blev det tyst som i graven. Endast ljudet från arenan hördes. Efter några varv till, på tåspetsarna lyfte matadoren värjan, stack till och tjuren föll.
Nu började ett jubel utan gränser, alla viftade med vita näsdukar. En dam bakom mig ville att jag skulle vifta, men jag hade ingen näsduk. Ur sin handväska plockade hon upp en monogramförsedd sidenduk. Jag viftade, som alla andra.
Jag fick behålla duken.
Presidenten skulle ge tecken, efter detta steg jublet ändå mera. Matadoren hade fått tjurens öron. Jag kommer inte ihåg dessa detaljer, men fick mig berättat dagen efter av clerken, vid hans besök ombord. Vi hade övervarit den bästa fäktningen i mannaminne.
Ett mulåsnespann drog under publikens hedersbetygelser ut tjuren. Så fortsatte det i många timmar, vid slutet kom min unge guide, hämtade kudden, visade mig närmaste vägen ut. På båda sidor av allén fanns grillar, med stora oxspett. Jag gick förbi.
Innan jag tog tåget hem, bjöd jag grabben på glass och betalade honom rikligt. Genom fönstret såg jag han vinkade adjö.
Sammanfattningsvis. Vill jag fortsätta att gå på tjurfäktning? Nej. Har sett glimtar på TV. och det är inte som jag minns. Tycker jag synd om tjuren? Nej.
Hellre fem år på grönskande ängar och en försiktig transport till slutmålet, därefter en kamp på 15 minuter (där jag har en chans att vinna) än en ring i nosen, ett par år i en spilta, torr halm, transport till slakteriet och en kula för pannan.
|
