 |
Artikel
av Fredrik Rosvall
publicerad 6 okt 2009 kl. 06.00:
Död och levande litteratur
Vad är meningen med litteratur? Det är den underliggande frågan i den uppmärksammade mexikanske författaren David Toscanas Den sisa läsaren, hans andra bok som översatts till svenska.
Om man liknar litteraturen vid en skog så kan vi vara överens om ett par saker. För det första: Den är enorm. Redan Bibelns Predikare konstaterade att det saknas ände på det myckna bokskrivandet. Det andra följer på det första: Det är lätt att gå vilse i den samtidigt som en omväg kan ha sin charm. Detta vet Lucio, en av huvudkaraktärerna i David Toscanas Den sista läsaren. Han är bibliotekarie i Icamole, en dammig håla på den mexikanska landsbygden, och en mycket kritisk läsare. Endast ett fåtal böcker får ta plats i det lilla bibliotekets hyllor. Resten hamnar i helvetet, det vill säga ett angränsande skräprum. Tilläggas kan att det inte spelar så stor roll var böckerna hamnar eftersom nästan ingen besöker biblioteket.
När Lucios son Remigio en dag finner liket efter en ung flicka på botten av sin nästan uttorkade brunn rådfrågar han genast fadern om vad han ska göra. Framförallt är han rädd för att bli anklagad för ett mord han inte begått och hamna i klorna på ett korrupt och lotteriartat rättssystem. Det är här som litteraturen på allvar träder in i bilden. I Lucios favoritböcker finns nämligen svaren på alla frågor kring flickans identitet och död samt en fingervisning om att kroppen bör begravas under ett törstigt avokadoträd. Frukterna som sedan knappt mogna skördas blir föremål för stark åtrå och mosas på nätterna mellan Remigios lakan.
När flickans moder, en elegant och kultiverad storstadskvinna, besöker byn för att ta reda på vad som hänt accepterar hon Lucios metaforiska berättelser och får på så sätt reda på allt. Hon hade till och med förutsett sin döda dotters öde. Litteraturen blir till ett högre språk och en högre verklighet.
Toscana kallar vidare sin raka och ibland makabra stil för "ohämmad realism" och om denna ansats i de svagare ögonblicken gränsar till pubertal butterhet, sexfixering och antireligiositet så lyckas han i sina främsta stunder effektivt blottlägga hopplöshet, orättvisor och en förljugenhet som inte minst präglar dålig litteratur såsom denna beskrivs i romanen:
"I de böckerna handlar huvudpersonerna utifrån övertygelse även om författaren handlar utifrån ekonomiska intressen, och det är därför advokaten försvarar negern utan att låta sig skrämmas av de vitas protester, det är därför polisen tackar nej till mutorna, det är därför den orättvist dömda gräver sig en tunnel till friheten och det är därför general Miller är vänlig mot fångarna trots att de inte talar samma språk som han."
För Den sista läsaren nominerades David Toscana till Latinamerikas främsta litterära pris, Rómulo Gallego.
|
