 |
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 17 jun 2010 kl. 10.15:
Död åt Karl Johan Nilsson
Vad försiggår egentligen under det här landets väderspända yta?
Vill du att litteratur ska vara underhållande, underfundig och lite osvensk, men ändå handla om svenskheten? Är du trött på svinalängor och svenskt elände, men samtidigt fascinerad av hur folkhemmet kunde föda så många neurotiska, hypokondriska och neutralt frustrerade människor i sitt kölvatten? Då kan jag rekommendera "Död åt Karl Johan Nilsson" av Karl Johan Nilsson.
Den här romanen är en metaroman som är en tillskruvad självbiografi som är ett tidsdokument över ett fallet land (Sverige), en äcklig stad (Nässjö) och en människa (Nilsson) som när som helst tänker implodera, mitt framför läsarens ögon. Metaroman för att man får känslan av att romanen skrivs medan man läser den, självbiografi för att huvudpersonen heter Karl Johan Nilsson. Men hur mycket av karaktären Karl Johan Nilsson finns i författaren och människan Karl Johan Nilsson? Vem vet? Förmodligen inte ens Karl Johan Nilsson.
Greppet att ge en huvudperson samma namn som berättaren är inte helt nytt, men tillräckligt fräscht för att reta nyfikenheten. Och förväntningarna infrias redan på första sidan.
Det är skrivet med espri. Det är skamlöst, huvudlöst, ironiskt, pretentiöst, barnsligt, filosofiskt, bitterljuvt, oförskämt och nostalgiskt, allt på en gång. Nilsson formulerar sig ofta vackert, ibland solkigt.
Vi får följa Karl Johan Nilsson från barnsben tidigt 70-tal fram till idag, till det att han går upp i rök (i Kairo) och språket tar slut (författarens största vånda och enda befrielse). Men inte ens den kronologiska ordningen lämnas ifred, också där är Nilsson och petar, gärna lyriskt (men ändå likgiltigt) berusad på gin eller vad som nu finns till hands.
"Men jag drack ju inte heller för att det var så himmelskt gott. Jag var däremot angelägen om att det skulle gå så fort som möjligt. Jag provade att sticka upp tamponger doppade i sprit i anus. Men det fungerade inte, så nu vet ni det, alla rushungriga tonåringar. Jag skulle i så fall hellre rekommendera Rohypnol eller Treo comp, eller i stort sett vilka bensodiazepiner som helst, och några Elefantöl. Sedan kan man se vilken svensk långfilm som helst."
Jag kan inte komma ihåg när jag senast hade så här sjukt roligt tillsammans med en svensk roman. Samtidigt smyger sig den där obehagskänslan in emellanåt. Vad försiggår egentligen under det här landets väderspända yta?
Författare: Karl Johan Nilsson
Titel: Död åt Karl Johan Nilsson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivning: Våren 2010
|
Anne Skåner