 |
Artikel
av William Butt
publicerad 28 maj 2010 kl. 11.23:
Därför gick inte Sverige till final
"Det här fiaskot visar att en duktig sångerska och en bra låt inte kan konkurrera med två flyglar och alla shownummer som finns numera i Eurovision Song Contest."
Vi kan inte skylla på Anna Bergendahl. Det är inte hennes fel! Hon sjöng jättebra. Trots mina farhågor om hennes nervositet var hela hennes framträdande ytterst lysande. Det är uppenbart att hon kommer att ha en artistkarriär som räcker mycket länge, till skillnad från de flesta av hennes konkurrenter i Eurovision Song Contests andra delfinal. När Safura är en fet tant med tretton barnbarn i Azerbajan och när Hollands Sieneke är en gammal, ensamstående servitris på någon trist ölkrog vid Amsterdams kanaldistrikt kommer Anna Bergendahl att stå på scen i långklänning och sjunga på Nobelfesten för Drottning Victoria och Prins Daniel. Det är skillnaden mellan Anna Bergendahl och de flesta andra som knuffade ut henne ur Eurovision Song Contest. Vem ska man då skylla på? Vems fel är det att Sverige inte gick vidare? Jag ska försöka reda ut den saken. Om det går!
Först lite bakgrund: Som ni som läst mina tidigare artiklar vet så har jag arbetat med musik i det forna östblocket sedan 80-talet. Då var Sverige och Västeuropa i allmänhet ljusår före östländerna i musikutveckling. Vladimir Lenins kommunistiska politik begränsade folkets tillgång till populärmusik. Första gången jag arbetade i Moskva (1986) märkte jag att musiken där var urgammal enligt svensk smak men det fanns en stor nyfikenhet och längtan efter vår västerländska musik hos folket där. Ungefär samtidigt släpptes Herreys album "Diggyloo Diggyley" av skivbolaget Melodya, som just då var det enda grammofonbolaget i hela Sovjetunionen. De ansvarade för spridning av musiken från Riga till Valdivostok och från Murmansk till Tashkent. Ryssar och Litauer, såväl som Armenier, Georgier och Ukrainier köade i timtals utanför affärerna för att köpa Herreys album! Detta var bara 24 år sedan och mycket har hänt sedan dess, men musiken har utvecklat i en sån rasande fart att den har blivit en konstig slags potpurri som vi i väst bara inte begriper. Ta till exempel Ukrainas låt "Sweet People" som framfördes av den vackra sångerskan Alyosha. Ingen av oss trodde att den skulle gå vidare till finalen, men under sändningen fick jag ett dussintals sms från mina vänner och kollegor i Baltikum och Ryssland där de hyllade just Ukraina, Slovenien och Kroatien. Länder vars låtar, enligt min (och den svenska allmänhetens) smak var rena skitlåtar!
Alltså - den första anledningen till varför vi inte gick vidare är att de flesta länder helt enkelt inte tycker om vår musik och jag är benägen att tro att det beror på att vi är mer utvecklade i vår musiksmak än vad de är. Det är ungefär som demokratins utveckling. Det är som om vi för länge sen har slutat på dagis, men att de finns kvar där ett tag till.
Den andra anledning till varför vi inte gick vidare är att vår sångerska, Anna Bergendahl, trots att jag skriver i inledningen hur bra hon var, ändå inte ännu är en fullutvecklad popartist. Det kan vi inte beskylla henne för, men vi kan beskylla teamet runt omkring henne, för det består av professionella människor som borde veta bättre än att kasta ut en så ung och oerfaren tjej på en stor scen för att flirta med telefonröstare i flera länder vars kulturer är lika långt ifrån vår kultur som jorden är från månen! Låt mig försäkra er om en sak: Anna Bergendahl är inte som Carola var när hon debuterade. Carola hade ett enormt självförtroende när hon som 16-åring sjöng "Främling" i München 1983. Samma gällde den unga Belgiska sångerskan Sandra Kim som 1986 i Oslo vann Eurovision med "J'aime la vie". Anna Bergendahl är inte lika färdig som artist som Carola och Sandra Kim, och det borde gänget på Lionheart Records såväl som Christer Björkman ha förstått. Sen har vi det där med Annas nervositet. Den kan tolkas som en styrka, men det beror på vem det är som dömer. Tyvärr så är östländerna inte lika förstående för detta som vi nordbor är. Det som vi ser som en styrka hos Anna, ser de som en svaghet. Vi ska inte glömma att nio av länderna i delfinal nummer två var från det forna östblocket.
Bert Karlsson har sagt att det är den svenska juryns fel - att de inte väljer de rätta låtarna. Han ger som ett exempel den danska låten "In a moment like this" som gick vidare och som är svenskkomponerad och han påpekar att den svenska juryn nobbade den och att det är därför den hamnade i Danmark. Bert Karlsson i all ära, men han har fel. Bert förstår sig bara på en typ av muskik, nämligen renodlad schlagermusik. Att Bert inte vet någonting om musiken som slår utanför norden är ett faktum som är välkänt inom den svenska musikbranschen. Han, som en hel del andra, tyckte att vårt bidrag "It's My Life" var "sådär" och han såväl som många andra tyckte att Salem al Fakirs "Keep on walking" hade varit ett bättre val. Men jag håller inte med om detta. Salem al Fakirs låt, så bra som den är, hade fått samma tuffa konkurrens som alla dessa andra egendomliga låtar som vi fick utstå i de två delfinalerna. Röstandet i Eurovisions delfinal två var ungefär som att servera mat på fina tallrikar med silverbestick och ändå äter gästerna med händerna. Fakiren låt hade råkat ut för samma sak som "It's My Life" gjorde.
En sak får vi vara överens om, nämligen att resultatet av den andra Eurovision-delfinalen borde få oss svenskar att börja fundera över om vår musik verkligen passar i det nya Europa. Det finns två lärdomar att dra för oss, efter gårkvällens resultat. Den ena är att vi behöver en ny generation av låtskrivare i Sverige. Det här fiaskot visar att en duktig sångerska och en bra låt inte kan konkurrera med två flyglar och alla shownummer som finns numera i Eurovision Song Contest. Om vi vill vinna måste vi komma med musik som vi inte gillar, men som vi vet att befolkningen i dessa andra, konstiga länder gillar. Men det kommer vi aldrig att göra, och därför får vi, åtminstone en tid framöver, nöja oss med låga placeringar i Eurovision. Vi får istället koncentrera oss på vår egen Melodifestival som får de flesta Eurovisionsfinalerna att se ut som freakshows.
Mitt stalltips om finalen? Jag bryr mig inte särskilt mycket, men om jag blir tvungen att tippa då säger jag så här: Topp 10: Norge, Tyskland, Island, Armenien, Azerbajan, Danmark, Turkiet, Irland, Spanien och Israel. Jag hoppas dock att det blir Island eller Danmark som vinner, just för att visa att vår västerländska musik sopar banan med deras. Men jag tror att segern står mellan Turkiet och Island.
|
