Morgon. Som små arbetsmyror ilar människor fram och tillbaka genom Centralstationen likt figurer i en Charlie Chaplin-film där alla rör sig lite, lite för snabbt. Det skyndas från bussar och pendeltåg vidare till dagens jätte-måsten. Men på en plats står tiden stilla. För där, på exakt samma ställe varje morgon, står han. Faktumsäljaren som jag nästan börjat se som en vän, trots att jag egentligen bara köpt tidningen av honom ett par gånger. Plikttroget står han där med sin tidningshög, som förhoppningsvis ska vara lite mindre vid dagens slut. Men stressade morgonmänniskor är nog den tuffaste målgrupp som finns. Och någon införsäljning är det inte tal om. Alla har bråttom i kvadrat till kontor, kundmöten eller helt enkelt bara. bråttom. Och samtidigt som ingen har tid att köpa tidningar av en Faktumsäljare har alla tid att lång-köa för en morgonlatte. Beställningarna hos Espresso House ekar ut över den gamla stationsbyggnaden. "En latte att ta med!" "En cappuciono, extra stark!" "En vanlig kaffe med mjölk, tack." Där finns det tid. Där kan man plötsligt. kanske inte stressa av. men i alla fall lägga tio minuter av sin tid för att få den där morgoninjektionen av koffein. Som "take away", naturligtvis. Men så fort nyputsade loafers, kritvita Converse och blanka stövlar sätts ner utanför koffeinpalatsets marker försvinner alla marginaler. Och man hinner absolut inte stanna för att köpa en tidning av en Faktumsäljare. Så strömmen väller förbi mannen. Varje morgon. Alla med en kaffemugg i handen.
Lunch. På Brunnsparken råder sedvanligt lunchkaos. Alla skyndar för att försöka hinna med både lunch och kanske till och med ett besök på NK innan kundmötet börjar klockan 13. Vid en korsning, ungefär där spårvagnarna ilsket tjuter sig genom lunchströmmen, sprids en söt doft av flott från munkståndet som slagit sig ner mitt i Göteborgs hjärta. Det luktar kalorier över hela torget. Strax intill de tjutande spårvagnarnas tunga järnkroppar och raderna av chokladdoppade munkar, syns ryggtavlan på en mörk rock. Kvinnan ligger med armbågarna i marken och ansiktet är så nära asfalten att hon skulle känna smaken av den om hon räckte ut tungan. Alla ser henne tydligt, och samtidigt inte. Hon är luft. Skålen framför henne är lika tom som namnlistan hos Amnesty-killen som förgäves försöker samla ihop underskrifter mot en dödsdom i USA. Samtidigt i huvudet på en kostym: Stressen över att hinna med både lunchshopping och en snabb sallad är aldrig större än att det finns tid till en munk. Eller två. Man kan ju äta dem på vägen. Medan man springer vidare.
Eftermiddag. I Kållered breder Migrationsverkets fula lokaler ut sig. En labyrint av parkeringsplatser och gula tegelbyggnader som en postum hyllning till 70-talets så kallade arkitektur. På andra sidan vägen är det ljust och fräscht bland nybyggda medelklassvillor som med sin stilistiska funkisstil räcker fingret åt de gula tegelbyggnaderna. Bussen stannar och en grupp människor kliver av. Ett ögonblick av skilda världar. En familj ska hälsa på en släkting som lagt sitt liv i händerna på en uttråkad handläggare på Migrationsverket. Några andra går över gatan och in i den skyddade världen av övre medelklass med kombi på uppfarten och tacos på fredag. Och där på en busshållplats i Kållered blir kontrasterna tydligare än någonsin. Och det gör mig ont.
Samtidigt. Jag är en av dem som köper med kaffe från Centralen på morgonen, för att sedan skynda förbi Faktumsäljaren. Jag köper förvisso aldrig munkar, men jag stannar heller aldrig till hos kvinnan på marken eller ger min signatur till killen med Amnesty-listan. Och jag är en av dem som vänder familjerna utanför Migrationsverket ryggen och kliver in i min minimalistiska funkisvilla med fredagsmys. Så vem är jag att döma...
Eva Råberg, Skribent och kaffedrickare.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
