 |
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 24 okt 2011 kl. 05.55:
Däri vilar lockelsen
Två syskon delar bostad i huset på 48 rue Defacqz. De heter Rakel och Paul.
Hanne Ørstavik
48 rue Defacqz
Översättning: Lotta Eklund
Kabusa Böcker
Utgivning: Okt 2011
Människan är full av hemligheter. Till skillnad från till exempel tigern så lever hon i en värld klädd i lögner, normer och fördömelse. Skulden triggar henne att utmana normerna, som ett trots eller rop på frihet och oberoende, lögnerna fyller på med mer skuld och spänning underifrån och fördömelsen är resultatet hon väntat på och som ska stuka henne in i fållan igen.
Två syskon delar bostad i huset på 48 rue Defacqz. De heter Rakel och Paul. Paul är arkitekt och Rakel konstnär. Hon målar tavlor. Och hon är förlovad med Samuel, men rids av förbjudna sexuella tankar.
I Hanne Ørstaviks sjunde bok på svenska händer inget. Men det är förstås inte sant. Bäst uttrycker hon det själv, alldeles i slutet av romanen:
"Kanske finns det ingen berättelse. Ingen punkt varifrån det är möjligt att se alltihop, och säga, att det är därför."
Syskonens mor dog i stenbrottet som deras far drev. Minnet av fadern i rullstol, med erektion under filten, spökar. Det handlar om rädslor och erotiska fantasier. Och gränser eller bristen på gränser.
Det är som iakttagelser. Som vykort som passerar förbi i ett album. Och författaren är en röst som kommenterar bilderna. Framställningen blir nästan som en refererad stumfilm. Först vet jag inte om jag gillar det. Sedan vänjer jag mig. Och börjar tycka om det. Det är klassisk berättarteknik. Vackert på sina ställen, en smula tråkigt på andra.
Det händer inget. Och kanske behöver det inte hända något. Men det rör på sig under ytan. Förborgat. Oförlöst. Det handlar om människor. Och om det förbjudna. Och däri vilar lockelsen.
Gå till Whildes bokhörna 
|
