Det var på den tiden då rosa och nylon inte var skällsord. Vi hade en tvåa i Nässjö med gröna tapeter. Jag målade streckgubbar med röda kritor på tapeterna för att bevisa någon slags existens. För att bevisa att jag verkligen var där. För staden brydde sig inte. Människorna brydde sig nog fan inte och jag brydde mig ännu mindre. Jag hade inte smält snöklumpen i halsen. Gatorna var täckta av is. Människorna var inställda på defrosting men det var något fel på kylreglaget. Det blev bara kallare och kallare och kallare och snö.
Det var på den tiden då Cornelis Vresjwik levde. Åren innan han dog och jag tror att han tänkte på mig. Jag tror att vi såg upp på samma himmel och som jag längtade till en famn som sa något om min värme så längtade också han.
Dagarna gick så som dagar går och jag blev äldre och jag gömde min fjunmustasch i hopp om bättre dagar. Cornelis dog och jag började skolan och glosböckerna var gula. Så på skolgården en dag så hörde jag tonerna från en gitarr och det var någon som spelade med känsla och tarr så bad han om en kyss till tack och fick sig en smäll så läppen sprack. De holländska tulpanerna vaggade i vinden när musiken. När musiken. När musiken kom till oss och vägrade lämna. Jag började slåss, jag gav en lärare en smäll på käften. Sparkade en femårig flicka i huvudet och bet av fingret på vaktmästaren och Cornelis backade upp mig, han backade upp och sa jävlar i det sa polaren Per och jag tog upp en gren och började vifta vilt omkring mig och Cornelis sa att en eskimå öppnade ett fönster och hela rummet blev svalt och det var vad Cornelis sa och sen minns jag inget mer.
Det var på den tiden när man åkte gratis ambulans till sjukhuset och personalen var tillräckligt söt. Droppet i armen lät som någonting jag minns från en annan tid. Det lät som en vattenpipa som spelar på en sista signaturmelodi och jag kände att jag grät lite. Pipande maskiner i min närhet. Föräldrar som sa något om skitunge. Men Cornelis backade upp mig och sa att det sjunger många ungar på Karl Johan och jag sa att jag var sjuk och han sa att det var bra för själv satt han bakom sol och moln i himmelen långt back universum en vanligt kväll... rajdadadajdaj lalalala rajdadajajaj lallala...
Navid Modiri, vill hjälpa
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
