 |
MEDIA
Artikel
av Mikael Flovén
publicerad 22 jul 2009 kl. 12.09:
Content is dead, long live distribution!
Det är dags att lyfta samtalet om upphovsrätt och fildelning till en ny nivå och börja föra ett konstruktivt samtal och inte klamra sig fast i det gamla.
Det är intressant hur debatten förs kring nedladdning av filer som har producerats av de så kallade "konstnärerna" inom litteratur, film och musik. Nu skall inte alla konstnärer dras över en kam. Det finns faktiskt flera som tycker att fildelning är något positivt, men när skivindustrins företrädare tar till storsläggan och stämmer privatpersoner, så finns det anledning att skärskåda orsaken till detta beteende.
Det handlar om pengar, kommer naturligtvis de flesta läsare att hävda. Men det är väl ingen som nekat någon att tjäna pengar på ett hederligt arbete? Konstköpare betalar miljontals kronor för vissa konstnärers verk, medan en annan persons kopia av samma verk inte är värt mer än några hundralappar. Det hänger med stor sannolikhet någon kopia av en känd konstnärs verk hemma hos dig som läser denna artikel. Hur kommer det sig då att betalningsviljan är så olika för samma motiv?
Det är för de flesta läsare självklart, då det ursprungliga konstverket är gjort av en viss person. En erkänd konstnär har oftast signerat sitt verk och det finns endast ett exemplar. Det är helt enkelt ett unikt verk. En del konstnärer använder sig av teknik som gör att det går att göra kopior, så kallade litografier, som numreras också signeras. Även dessa verk är unika, men mångfaldigade och därmed inte lika unika som till exempel ett verk i olja. Följaktligen betingar litografier oftast ett lägre pris från samma konstnär, men beroende på konstnär så kan en flerfaldigad litografi av en konstnär vara mer värd än en oljemålning av en annan.
Samma resonemang kan föras om en musiker som gjort en låt. När den framförs på scenen så är framträdandet unikt. Just känslan att se musikern spela och sjunga, känna vibrationerna i lokalen och uppleva spelningen tillsammans med andra, är något unikt som jag som konsertbesökare är beredd att betala för. Det är till och med så att jag är beredd att betala mer för denna upplevelse än vad det kostar att köpa skivan med samma musik. Hur kommer det sig då att betalningsviljan är så olika? Jo, på samma sätt som gäller en konstnärs unika tavla så är upplevelsen av att vara med under en konsert något helt unikt och omöjligt att kopiera. Men en musikfil upplagd på Internet finns i ett oändligt antal kopior och är därmed inte alls unik. Det är här musikindustrin tillsammans med många konstnärer gått vilse.
Anledningen till att musikindustrin vänder sig mot nedladdning, är att de nu tvingas börja arbeta. Inom musikbranschen har önskan att slippa göra ett hederligt arbete tagit sig sådana proportioner att det inte ens är tillåtet att göra om ett verk utan att betala konstnären. Hela idén är naturligtvis orimlig eftersom den som samplar andra artisters musik dels gör ett eget verk och dessutom får lyssnare som uppenbarligen föredrar det nya verket framför det ursprungliga. Det vore som om en konstnär inte skulle få använda sig av kubismens teknik för att Braque och Picasso har upphovsrätten till kubismen, eller att ingen efterföljande konstnär skulle ha rätt att göra sin egen version av Guernica.
Det enda rätta är att inse att den musik som är skapad naturligtvis ägs av upphovsmannen, men att det inte innebär att denna har rätt att beskatta de som spelar eller lyssnar på musiken, ej heller att förhindra andra konstnärer att inspireras av det ursprungliga konstverket.
Det är dags att särskilja upphovsrätten från rätten till ersättning. När vinylskivan fanns så gjordes ett hederligt arbete med att spela in, trycka skivor, distribuera dem och göra reklam för musiken. Men Internet har förändrat branschlogiken i grunden. Problemet för dessa gamla branscher är att de lider av idétorka, vilket är precis vad som drabbar företag som har monopol, arbetar i oligopol eller lydandes lagar och regler som gör livet enkelt och förutsägbart. Och rätten att ta betalt för upphovsrätten utan hederligt arbete gör de inblandade loja. Utan konkurrens behöver ett företag inte förnya sig, stå på tå och tänka nytt. Istället gäller det att likt gamla skråväsenden försvara det som finns och har funnits så länge som någon kan minnas.
Den artist som vill ha betalt för sin musik får se till att börja göra ett hederligt arbete eller tänka ut vad som är unikt och vad någon vill betala för. Det mest givna är konserter, vilket gamla rävar som Rolling Stones och Bruce Springsteen förstått. Andra idéer är naturligtvis att signera skivor, affischer och notblad och därmed ge dem ett värde. Ett tredje förslag är att ta mer betalt av företag som använder musiken för att själva tjäna pengar, till exempel reklamradiokanaler och klubbar.
Och om nu konstnärerna vill försöka tjäna pengar utan att göra ett hederligt arbete även när Internet finns, så skall de vända sig till de operatörer som tillhandahåller internetaccess och som, utan att betala för det som konstnären skapat, tjänar pengar på abonnemang till slutkonsumenten. Musikbolagen som gjort avtal med iTunes kan på detta sätt ta betalt för sin musik. Men det beror inte på att lyssnarna vill betala för musiken, vilket många tycks tro, utan för att iTunes skapat ett enkelt och bekvämt sätt att lyssna på musik med apparat och gränssnitt. Och eftersom lyssnarna är villiga att betala iTunes för denna service, finns det pengar att dela.
Samma resonemang gäller filmindustrin där vi idag ser stora skillnader i betalningsvilja. Människor betalar gladeligen 100 kronor i Sverige idag för att se en film på bio. Lägg därtill vad som spenderas på godis, läsk och popcorn så tillkommer ytterligare 50 kronor per person. Det är betydligt högre än vad kostnaden blir per person för att hyra en DVD och se samma film på den egna TV:n. Det unika som gör att biobesökaren vill betala mer än vad det kostar att hyra samma film på DVD, är att denne får en upplevelse som inte går att få framför TV:n, eller för den delen datorn, där flera fildelare idag konsumerar den nedladdade filmen. Med Internet kommer det inte längre vara nödvändigt att producera DVD för att distribuera film.
Istället för att hävda rätten att beskatta människor så behöver filmindustrin tänka nytt och premieras för hederligt arbete. Och när det gäller att öka intäkterna så har flera filmbolag sedan länge tänkt nytt och större. Dels har de förnyat sig genom att sälja produkter i samband med filmen, särskilt barnfilmer, och dels genom produktplacering från andra företag. I branschen har det även börjat göras analyser av om det är en viss skådespelare som motiverar en films framgång och om de är värda sin höga ersättning.
Och tänk om filmproducenterna skulle välja att själva tillhandahålla sina filmer för gratis nedladdning. Rädsla för virus och kriminalitet torde avskräcka människor från att ladda ner från andra siter om filmindustrin distribuerar originalet från virusfria och legala gratis nedladdningssiter. Om filmindustrin istället för att begränsa sin kreativitet med ord som "ladda ner" och "fildela" tänker större och istället för pratar om att "visa film", så uppstår en filmkanal. Då öppnas plötsligt en möjlighet för filmindustrin att tjäna pengar på annonsering, abonnemang och nya tjänster.
Film- och musikbolagens frustration är lätt att förstå då Internet förändrar deras branschlogik här och nu, men nu har även författare vaknat till liv och börjat kräva sin rätt att beskatta människor som läser deras böcker på Internet eller som lyssnar på inlästa böcker. Författarna verkar dock vara väldigt tidigt ute då deras bransch knappt har börjat påverkas av Internet. För närvarande är det inget problem med människor som vill sitta och läsa "Män som hatar kvinnor" på sin dator, knappast heller med ett stort antal människor som vill lyssna på samma bok inläst och distribuerad via Internet. Men det kommer att komma en tid då läsarna vill det och då gäller det för författaren, på samma sätt som för övriga konstnärer som påverkas av Internet, att fundera över hur denne skall kunna leverera något unikt och ta betalt för ett hederligt arbete. När en bok trycks så görs ett hederligt arbete med att sätta texten, trycka på papper och binda böcker, distribuera dem och tillhandahålla dem i butik. Och i och med det så finns det möjlighet att göra avtal med någon som distribuerar de tryckta böckerna och då även få en slant för varje sålt exemplar. I den digitala världen kommer nya distributionsformat ge samma bekväma sätt att läsa som pappersboken ger oss idag. Denna förändring i branschlogik kommer kräva nytänkande av författaren.
Uppmaningen är därmed till varje upphovsrättsägare att det är dags att börja arbeta igen och inse att om du vill ha betalt utan att arbeta så skall du göra avtal med de distributörer som tjänar pengar på ditt innehåll och inte jaga de så kallade fildelarna.
|
Stefan Whilde