 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Ulric Alstermark
publicerad 7 okt 2002 kl. 19.06:
Club Zebra full av Lundells närvaro
Mannen som ofta ser sliten ut men som aldrig tröttnar är aktuell igen. Nu med dubbel-CD:n Club Zebra. En sprittande iver tvingar mig till att skriva om både det nya verket och artisten Ulf Lundell.
Club Zebra innehåller 26 låtar. Många av dessa är till på köpet väldigt långa. FÖR långa, enligt vissa. Själv tycker jag att Lundell bara kan vara Lundell om det finns längd, flöde, fria ytor och horisonter som bara kan skymtas. Lundell skriver egentligen knappt låtar, utan enskilda berättelser som ändå hör ihop. Och en berättelse är ju för det mesta inte klar förrän den är klar. Så att säga. Speciellt inte om man har bjudit spontaniteten till bords.
TEXTEN OCH INLEVELSEN VIKTIGARE ÄN MUSIKEN
Om själva musiken på Club Zebra kan jag inte säga så mycket. Den finns där och fyller sin funktion. Beter sig som den ska. Ibland är den skvaligt gå påig, ibland härligt utlevande, ibland ganska anonym. Ibland finstämd och bräckligt vacker. Men visst, jag kan hålla med dem som tycker att musiken inte precis är uppkäftigt nyskapande. Det är dock inte främst på grund av musiken som jag köper Lundells skivor. Nej, det är på grund av att det så tydligt hörs att orden som Lundell förmedlar vill och behöver komma ut. Att han sjunger med en oöverträffad inlevelse och en naken, ärlig övertygelse. Med Club Zebra bevisar han även att han alltjämt är den regerande ögonblicks- och stämningsavkännarmästaren. Kort sagt så bekänner jag mig förbannat berörd. Och själv anser jag att det inte är så märkligt. Om jag jämför alla de ihåliga och fåordiga texter som florerar i merparten av nutida (och dåtida?) låtar så är det ju självklart att Lundells texter sticker ut och blir spännande. Lundell är mannen som skriver "Jag kan inte sambavagga fram dej/i en gammal Amazon/med armbågen ute nån mil eller två hemifrån/Jag kan inte teddyfodra din kokong/Jag kan inte bossanova dej dagen lång/Jag kan inte tryggare-kan-ingen-vara dej/Jag kan inte analys-svara dej" (citat från låten Dicks Spitfire). Den sädesärleflygande och sinnrikt ihopsatta svenskan är, och har alltid varit, en av Lundells allra starkaste sidor. Tycker jag. Även om det går att, om man anstränger sig, para ihop adjektivstinna flödestexter (mer framträdande i Lundells böcker) med 70-talet, så upplever jag en dynamisk fräschör och en uppenbar tidsmedvetenhet även i Club Zebras textinnehåll. Måhända är Lundell rent grundåsiktsmässigt "kvar", men det kan han väl i så fall få lov att vara? All uppstressad förändring kan minsann behöva vägas upp av lite envis icke-förändring. Att stå (kvar) för sin åsikt får inte betraktas som fult. Club Zebra får hur som helst fem av sex Alstermarkare i slutbetyg.
LUNDELLS BETYDELSE
Magasinprogrammet Studio Pop, lett av påläste Per Sinding-Larsen, handlade nyligen om just Ulf Lundell. Två av personerna som satt i gästpanelen kom då med ett par uttalanden som jag reagerade mot. Den ena sa att Sverige har betytt mer för Lundell än vad Lundell har betytt för Sverige, den andra sa att Lundell nog har betytt mycket för den svenske MANNEN. Jag skulle vilja påstå att det är snudd på oförskämt att försöka att förminska Lundells fotspår i den svenska musikmyllan genom att peka på den uteblivna, internationella berömmelsen. Visst är det sant att det är i Sverige som Lundell har fått sin Chans, men han har förvaltat denna Chans väl. Han har arbetat intensivt, enträget och energispridande och han har, med "hjälp" från journalister och sina supportrar, manglat ut sin själ till en lång, öm matta utan tak. Och... likaväl som Dylan fick Lundell att lyfta upp gitarren, har Lundell fått en mängd svenskar att lyfta upp gitarren. Så visst har han betytt någonting. Den som inte mäktar med att erkänna Lundells betydelse för svensk musik tror jag att blandar ihop privatpersonen Lundell med artisten Lundell. Vidare tycker jag att det är pinsamt fel att påstå att han bara har betytt någonting för den svenske mannen. I de umgängen som jag själv har befunnit mig de senaste tio åren har Lundell varit märkbart mer uppskattad av kvinnor. Visst kan man ge begreppet "betyda" olika innebörder, men jag känner själv flera kvinnor som säger sig ha blivit stärkta av Lundells röst under svåra perioder i livet. Enligt mig kan man förresten översätta "betyda" med "beröra". Det om det.
INTE MIN GUD
Jag har FÖRSÖKT att inte blanda in privatpersonen Lundell alltför mycket i denna artikel. Förhoppningsvis har jag lyckats hyfsat bra. Att låta brevskriverier och/eller privata, massuttolkade uttalanden ta plats vid bedömningen av en artists alster eller betydelse tycker jag att är tråkigt och galet.
För att drämma till med någonting luddigt kan jag berätta att jag sedan en tid tillbaka har förstått att sådant som kan te sig aningen underligt kan vara precis det motsatta, eller att sådant som kan te sig aningen underligt åtminstone för det mesta har sin helt naturliga förklaring.
Och nej, jag är inte en man som ser Ulf Lundell som en Gud och som lever på krogen på kvällen och försöker att skriva en ny Jack på natten. Krogen har jag länge varit trött på och för närvarande skriver jag främst (alltför?) sparsmakade, innebördsspetsiga dikter. Möjligtvis kan jag se ett gott stycke skapande som en Gud. Ikväll varvar jag förresten Club Zebra med Depeche Modes Exciter. Bara så att ni vet.
|
