Bara mamma som läser bloggen? Skriv i en riktig tidning istället. Börja här!
SPORT
Artikel
av Stefan Holmqvist - SHQ
publicerad 23 okt 2007 kl. 10.03:
Chelsea - förändringarnas fotbollsklubb
Sista delen i trilogin om Londons fotbollsklubbar. Efter att ha vandrat omkring i två veckor i Nordöstra London och skrivit om Tottenham och Arsenal så går nu resan bort mot Chelsea.
Kliver man av vid Sloane Square och går Kings Road ner och väjer av mot höger vid Burnsall Street så börjar man undra. När man sedan går förbi Royal Brompton Hospital så finns där vissa bitar, precis som i östra London, där gammal vacker arkitektur möter snabba nödlösningar och byggen från 60-talet. Man undrar mer. Hitlers bombplan nådde även denna del och byggnaderna får visa på klasskillnaderna. Eller möjligen kan man kalla det förändringarnas stadsdel.
Det är här det händer.
För resans mål är Stamford Bridge och tro det eller ej men männen i blått har utan omsvep rött blod och var Londons arbetarklubb under decennier. Under tidigt 90 tal såg jag en betydelselös FA cupmatch mot Wimbledon och då fanns enbart läktarens plåtkanter kvar precis som dekadensdesignen som du hittar uppe i Sheffield eller Leicester. Matchen gick i ösregn, Dons supportrar blev blöta på den taklösa läktaren när regnet föll ned och de största spelarna var den manoaggresive Vinnie Jones och den kokette Gullit. Men bara lite senare, ja endast ett par år senare var samma FA-Cup bärgad genom två magnifika mål av Italienarna Di Matteo och Zola, stadion totalt moderniserad och laget fyllt med spelare av landslagsklass.
Men nej, det började inte där. Det började när Ken Bates och den nu bortgångne Matthew Harding satte mer än en boll i rullning och sög upp Hoddle från Swansea. Hoddle, Englands då ende förespråkare för ett liberosystem, letade och letade efter en libero - eftersom han hade muckat för två år sedan - och svaret blev Gullit som rullat fram och tillbaka på en ärta mellan Sampdoria och AC Milan på bästa prinsessmanér.
Snart hade Hoddle tagit över landslaget och Gullit tog kontroll men satt inte länge trots FA-Cupvinsten. När man läser böcker med fotbollscitat så dräller det av personal och spelare som hade ett och annat att säga om Gullit. Svaret blev Vialli som tog cupvinstens egentliga pris, den nu nedlagda och eminenta Cupvinnarcupen, på allvar och mot Brann fick jag sätta mig på en ny läktare och se ett nytt, förändrat lag när de promenerade hem 7-0 vinsten. "Are you Tottenham in disguise" sjöng publiken så det värmde och efter matchen så satte jag mig och tittade på supportrarna som åkte hem.
De såg verkligen ut som arbetare och glada sådana. Klubben har förändrats och fortsätter att göra det men medelklassinvasionen som alla "riktiga" supportrar varnar för likt anarkister som låtit de fascistiska stövlarna eka i förbannelse i sina internform, har faktiskt uteblivit. Chelseas firmor är sprungna ur kärnan av diehard supportrarna och har ett betydligt värre rykte än Arsenals och Gunners. De ser faktiskt lite märkligt ut när casual pojkar går så där svaggande arrogant fram bland kritvita Kensingtonfasader och märkesbutiker.
Jag, personligen, tror att stämningen är bättre på läktarna där det finns ett starkt inslag av arbetarklass. Alla som håller på Bajen vet att Söderbröder är lika mycket myt, fantasier som stundtals tvättäkta verklighet. Det är sådant i Chelsea och det är ingen slump att det finns en hel drös med Hammarbyare som ofta åker över och tittar på männen i blått. Jag tror även att under Viallitiden så var sammanhållningen otrolig i laget. Man hade frufria Söndagsmiddagar på en Di Matteo-ägd krog och man såg ut att ha genuint kul tillsammans. Särskilt minns jag när Pierluigi Casiraghi äntligen kom till klubben 1998 och till den rätta ligan (Casiraghi var en mer engelsk forward än de flesta engelsmän Shearer inräknat) bara för att trasa sönder ett ledband och hela karriären. När han låg på planen och vred sig i smärtor försökte flera av spelarna hjälpa honom långt innan physio's var där. Petrescu och en till hade tårar av medlidande i ansiktet.
Vialli var nu inte ensam att ha Europeisk vana. Liberon Le Beouf, Zola och Mark Hughes hade tillräckligt och jag fick boka biljett för att åka hem till Sverige och se pokalen lyftas efter att ett Stuttgart, utan den elegante försvararen Verlaart, gjort sitt yttersta men kommit till korta.
Sen blev det mer Italiensk. Det blev Ranieri och otäcka rykten gjorde gällande att Vialli var avskydd av spelarna vilket, precis som Ranieris ankomst, markerade att tiden då klubben varit driven av spelarna själva nu var slut. Ranieri gjorde det mesta men mest "nästan". Han bantade truppen och spelade nästan hem ligan och CL. Sådant duger inte om Roman själv skriver på lönechecken. In kom José Mourihno och har du läst så här långt så är du intresserad av fotboll och kan därför resten.
Men för första gången verkar det som klubben är på väg att förändras till det sämre och annat knappt möjligt, för hur fan ersätter du en tränare som stundtals är världens bäste? Det som gjorde just Mourihno bra var att han vara en utvecklare och en nytänkare. Klippt och skuren för en klubb som ligger i puberteten mellan övre ligalag och tungt Europanamn. I de två tidigare reportagen skrev jag om talanger och just när det gäller talangutveckling så bidrog JM med mer än vad som framgår, för talang är inte detsamma som ungdom. En person som hade krigat hem en CL-vinst med tämligen magra resurser hade nog kunnat klara sig utan ett par av miljonvärvningarna. Han utvecklade istället talangen hos de befintliga spelarna. Terry, en av ytterst få egna produkter genom åren, tog ett par steg fram, slutade supa och slåss och blev en världsback - och Lampard , ja du, Frank Lampard...
Mitt under pågående rättegång mot Lee Bowyer så undrade Leeds om man inte skulle spendera sönder sig själva ännu mer genom att köpa in Lampard från West Ham för att "täcka upp" för Bowyer men han ansågs inte vara tillräckligt bra. Säga vad man vill om Leeds och deras tragiska maskeradkostym som storklubb men Lampard var inte tillräckligt bra. Jag såg honom spela två gånger på Upton park under hans tid i klubben och undrade om inte Allsvenskan kunde vara en utmaning. Han var då en halv Håkan Mild.
Ni som sett Morpheus i filmen Matrix skrika "sluta försök att träffa mig och träffa mig!" på Neo kan överföra detta på JM's utveckling av en 25-årig Lampard från vanlig mittfältare till något i absolut världsklass.
Men nu är JM borta och med det mycket av hans sätt att utveckla. I Chelseas ungdomslag finns nämligen precis lika mycket potiential och möjliga storspelare som i Arsenal men nästa kvartal är oftast ointressant om man har en helhjuten finansmänniska vid spakarna.
Avram Clarke ska tydligen fortsätta ha taktpinnen uppbackad av Steve Clarek och Ajax's förre boss Den Cate.
Hmmm, jag vet inte och jag vill inte spekulera för mycket men jag tror att de glada dagarna till sist kommit till ända för gänget från västra London.
Här slutar trilogin om de tre Londonlagen men härnäst skriver jag om en Engelsk klubb som DU vill. Skriv till mig på epost eller i kommentarfältet så ska jag skriva om en engelsk klubb som du vill.
Jim Deldehed
