KROPP & SJÄL
Artikel av Mikael Vestlin publicerad 9 aug 2004 kl. 16.09:

Carole och jag på stranden

Ur min för tillfället ljusgröna dagbok
"När man är på stranden ska man inte lyssna på musik, man ska lyssna på de ljud som redan finns där." Sa han den där gången för 22 år sedan när jag precis köpt stans största bergsprängare och laddat den med ett blandband som började med Lou Reeds "Sweet Jane" från liveplattan "Rock´n´Roll Animal". Den med det fantastiska gitarrduellsintrot mellan Dick Wagner och Steve Hunter. "...lyssna på de ljud som redan finns där." Det kändes som om han hade rätt. Jag - en posör, han - en med insikt. Fan också.

Nu, idag, i slutet av juli, sitter jag här med min SONY CD WALKMAN, lurarna i öronen och hör Carole King sjunga "Talkin´ bout a sweeeeeeeeet seasons on my mind." Rätt. Utanför lurarna kan jag höra min fru säga "Ni är i så länge" till våra barn som precis kommit upp ur vattnet och blir matade med Pågens kanelgifflar. Två tjejer är på väg ut i vattnet. Den ena har en jäkligt snygg bak. Inga gropar alls. Jag undrar hur många av strandens medelålders kvinnor som just nu tänker "Jaja, din tid kommer, jag såg också ut så där." Det eviga kriget mot skönhet, kriget mot det man skulle vilja ha och/eller det man haft. Och jag undrar också hur många anledningar, förutom jämlikhet och rättvisa, det finns till feminism, och hur vanlig krigsanledningen är. Jag tänker på Jonne som brukar säga att "...de flesta feministerna i vår ålder i den här stan är de som hade svårt att få killar på gymnasiet." Sen tittar jag på den där cellulitfria baken igen och funderar över hur det skulle låta om mina höfter bompade mot den där ändan medan min pulserande blodbatong dansade boogie woogie i hennes köttgrotta. "Jaja" säger min fru. "Din tid har varit. Ta av lurarna och var med lite här nu. Vi fikar."

Vi fikar och pratar om en gammal bekant som ligger tjugo meter längre bort. Är först tveksamma om det är hon, i så fall har hon blivit jäkligt tjock. Men jodå, det är hon. Vad har hänt? Sjukdom? Graviditet är det inte, för gammal. Gener? För mycket mat, för lite rörelse? Eller bara tid? År? Min yngste sticker en badring under näsan på mig och jag blåser upp den. Det tar ungefär två minuter. Det är också tid.

Kanelgifflarna är uppätna och ungarna nere i vattnet igen. Jag sätter på mig lurarna och hör Carole sjunga "Music is playing inside my head, over and over and over again, my friend." Och fan vad varmt och fint det låter. Den analoga tiden. Jag ser fantastiska amerikanska musiker, studorävar, med en joint i mungipan, säckiga byxor, grälla hawaiiskjortor, skägg, en producent med stora glasögon och svettringar under armarna framför ett mixerbord med tusen knappar, reglage, VU-mätare... Fylligt ljud, inga ettor, inga nollor, congas, körer, tvärflöjter, rörförstärkare och låtar. Låtar! Gediget hantverk. Jo, det lät bättre förr men jag måste kanske göra någonting åt den här nostalgin, hålla den kort. Låta den finnas där som glädje, inspiration, en resurs, inte som en längtan tillbaka. Framåt! Från bergssprängare till Walkman. Från gitarrduellsintron till soft adult rock. Från posör till grubblare.

Då, på den tiden, bergssprängarperioden, gjorde jag som alla andra. Flyttade handduken efter solen, såg till att ligga rätt för att bli så solbränd som möjligt. Fåfänga. Nu märker jag att jag suttit här i riktning klockan tolv hela eftermiddagen medan de flesta andra följt med visaren, solen ända till klockan tre. Haha, det är lite gott att bli gammal och kulmagad ändå.