I söndags fastslog Aftonbladets huvudledare ungefär följande: USA får under inga förhållanden attackera Irak. I stället borde problemet lösas genom att landet på något sätt ockuperas av FN och diverse människorättsorganisationer, som - underifrån - reformerar Saddams diktatur.
Tyvärr glömde skribenten att tala om hur FN och de där organisationerna ska få grepp över Irak.
Ska Saddam släppa in dem frivilligt? Ska denne blodtörstige psykopat därpå välvilligt titta på medan hans position undergrävs? Om svar anhålles.
Sanningen är givetvis att Saddam sa ja till Hans Blix och dennes inspektörer av en anledning och endast en - USA:s hot. Skulle han gå med på ytterligare inskränkningar i sin egen mordiska handlingsfrihet är anledningen precis densamma: rädsla för USA.
Och säg mig hederligt: Om FN misslyckas, vem ska då tvinga Saddam att rusta ned? Ska Kofi Annan eller Anna Lindh åka till Bagdad och örfila upp honom? Nja, det går nog inte så bra. Svaret är att bara ett land har tillräckliga militära resurser och det landet är givetvis USA. Dessvärre eller dessbättre.
Självfallet gäller det ovan sagda också för de människor som vill göra sig själva till levande sköldar. De har inte fattat - och fattar tyvärr kanske först för sent - att de skyddar en av historiens vidrigaste massmördare. Det gör ont i mig när jag tänker på vad människor som Ingrid Ternert och hennes vänner kan råka ut för. De är goda och självuppoffrande, men de tänker snett. De har missuppfattat inte bara Saddam, utan också George W Bush.
Det är viktigt att inse vad presidenten verkligen vill - och varför han inte kommer att ta fingret från avtryckaren förrän Saddam ger sig, villkorslöst.
Oljan spelar utan tvekan in, men den är inte viktigast. Däremot tror Bush fullt och fast att Saddam har massförstörelsevapen. Dessa vapen måste fram och förstöras. För det andra måste Saddam själv bort och demokrati införas - om så med våld - i arabvärlden. Målet är rätt, krig som medel tveksamt.
Om företaget över huvud taget är genomförbart vet absolut ingen - men att Bushs ambition är att skaffa USA dominerande inflytande i Mellanöstern behöver ingen betvivla (framför allt inte den som läst Bob Woodwards avslöjande intervju med presidenten i boken "Bush at war").
För det tredje vill Bush alldeles uppenbarligen visa världen - lite grovt uttryckt - vem som är boss. Jacques Chirac kan prata, särskilt på franska, men vad mer kan han? Kim Jong-Il kan hota, men hur kommer han att känna sig när hans kollega i Bagdad är borta?
Sanningen är, utan minsta tvekan, att Bush, som var en mycket tveksam internationalist före den 11 september 2001, blivit övertygad om att det är hans uppgift att skapa en ny - helst fredligare - världsordning.
Är Bushs vision realistisk? Svar: vet inte.
Det var bra att västmakterna tog sig samman mot Hitler. Det var inte bra att USA stödde Saddam mot Iran. Vart utvecklingen går nu kan ingen veta.
Men ett vet jag: det är bättre att se världen som den är än att bokstavligen eller bildligt talat ställa upp sig som mänsklig sköld framför Saddam Hussein.
Ulf Nilson, kolumnist i Metro
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
SENAST IN
David Cameron Foto: flickr/ DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Malmö moské
