 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Annakarin Josefsson
publicerad 9 apr 2003 kl. 10.09:
Bush, Bodine och Bart
("Om vi skulle ta och ge oss på lite nutidsorientering," sa hon som gav sig på sådant hon inte klarar av.)
Jag vill inte skriva om USA, och jag vill verkligen inte skriva om Irak-kriget, men jag har blivit ombedd att skriva om makten och då kan jag ju inte låta bli.
Bagdad brinner och USA har klivit in i Saddams vardagsrum, som Aftonbladet så klatschigt uttrycker det, och redan nu börjar det göras klart hur Irakspillrorna ska fördelas efter kriget.
I den ena tidningen står det att FN absolut är med i organiseringen och återuppbyggandet av Irak efter kriget, men i nästa tidning står det att USA, egenhändigt, kommer att dela upp Irak i tre delar, och att dessa tre delar kommer att styras av diverse pensionerade amerikanska generaler och diplomater.
Aftonbladet berättar att Barbara Bodine ska ta över centrala Irak, och av Washington Post beskrivs hon som en traditionalist som tror på stabilitet före demokrati. Jag förstår inte riktigt: Planen var väl att befria Irak från en tyrann. Men har kanske det irakiska folket bara ett nytt järnstyre att vänta sig av Bodine efter priset av ett helveteskrig?
Vad hände egentligen med krigets så vackert formulerade motivering, det här att "demokratisera irak"? Med tanke på beskrivningen av Bodine verkar det nästan som att man har glömt bort det nu.
Det här att demokratisera var kanske bara ord. Precis som anledningen för USA och Storbritannien att anfalla Irak, att man skulle avväpna världshotet. Det var nog också bara ord. Egentligen handlade det nog bara om att få agera litet efter den nya Bush-doktrinen, och anfalla litet i preventivt nationellt syfte.
Är det bara jag som känner lukten av medeltiden svepa förbi? Sniffar till mig några puffar feodalismisk och imperialistisk doft, när vår världs enda stormakt med våld försöker att ta tillbaka kontrollen över jordens femte största oljekälla och sedan kommer att fördela den vunna marken mellan tre nationellt trogna tjänare...
Jag hoppas att jag är ute och cyklar när jag skriver det här. För den här lukten ger utan tvekan en dålig smak i munnen.
Men det här är den suveräna makten. Och det skrämmer skiten ur mig. Det här är Storebror, utklädd till räddare och världshelgon, som springer omkring i kvarteret med kulsprutan i högsta hugg på grund av helt egoistiska och ekonomiska intressen. Det här är Pappas kontroll av vår verklighetsuppfattning. Vårt tankesystem som snörs in i den auktoritära propagandakorsetten, och vi som ser allting men slutar förstå vad som händer. Eller, förstår vi vad som händer? Gör vi det?
Om vi förstår vad som händer nu - varför skriker vi inte?
Det är det som skrämmer mig.
Som att vi är rädda för att peka ut de fruktansvärda felen i den kultur som göder oss.
-
Den 22 Mars i år skrev Stefan Jonsson en skrämmande artikel i DN. Den gjorde sitt avstamp i hur George W Bush hade låtit framställa sig på fotografi - stående i en hälsning i förgrunden, framför en del av sin armé och hela bakgrunden bestående av amerikanska flaggan. Jonsson kopplade samman detta med hur Mao, Lenin och Hitler har låtit framställa sig genom historien. Dessa stod inte framför sin armé, de stod framför sitt folk, men likheten är slående, och som Jonsson påpekar så är varje fototillfälle för den amerikanska presidenten planerad och kartlagd. För en bild säger ju mer till folket än vad tusen ord gör, eller hur det nu var.
Jag vet inte vad det betyder med en leende Bush framför sina soldater och en färgsprakande stars and stripes. Den där flaggan har ju stått för möjligheterna land, individernas paradis av jämlikhet, demokrati och yttrandefrihet så länge vi kan minnas - men gör den verkligen fortfarande det? Eller bär den främst med sig en Bush-doktrin nu, med fullkomlig rätt att anfalla för att skydda sina nationella intressen?
Jag vet verkligen inte vad det här betyder.
-
Äh, glöm bort att jag skrev det här. Usch, glöm bort genast! Tänk på någonting annat, någonting mysigare, trevligare. Du kan kanske gå och titta på teve - det finns ju trots allt så många skrattiga amerikanska såpor att skingra tankarna med nu. Som slöa Vänner, till exempel. Eller övergulliga Gilmore Girls. Vad som helst för att kunna glömma bort. Själv försöker jag hålla käften till The Simpsons. För när jag blir stor ska jag gifta mig med Bart.
|
Magdalena Klinga
