Skriv idag om: Att slippa teori för skoltrötta | Obama och katolska kyrkan | Kidnappade LVU-flickan i Sävsjö Börja här!
RESOR
Artikel
av Linda Öh
publicerad 5 sep 2010 kl. 06.00:
Foto: Linda Öh
Burma - på andra sidan sundet
På eftermiddagen går solen ner helt blank som en skiva bakom molnen som blir blodröda, cerise, orangea, glödande. Landet på andra sidan syns knappt alls.
Mina lugnaste ögon på en crèmevit strand nära ett oberäkneligt grönt hav, som ibland blir glasblått och ibland dovt grått. Det hav som skiljer Siam från Burma med den saltaste vattenremsan så anspråkslös och frodigt grön och ett nytt Myanmar som ett guldglittrande litet helvete på andra sidan sundet. Man ser hur Burma glänser guldgult om man kisar i solen från båten genom skärgården.
Jag går tyst med fötterna lätt sjunkande i den våta ljusa sanden. Går mot ett gigantiskt skeppsvrak till hälften begravt i stranden. Som ett svart vått skelett, vilande sitt sneda ansikte med kroppen till häften täckt av vatten. Krabbor faller mellan träbitarna, rinner hastigt undan innan jag hinner vidröra dem. Fiddlercrabs. Krabbor med blå kroppar vars namn jag inte känner till. De biter en i fingrarna om man plockar upp dem.
Små transparenta räkdjur som kamouflerar sig skickligt mot det vita under ytan. Det finns plankton som svider mot huden, det bränner som små elektriska stötar men man ser aldrig det lilla djuret som gör det. Jag vill inte bada längre. Inte på den här sidan av ön.
Det finns ett stort heligt träd på den här ön. Big Tree. Man binder färglada snören runt det och det fäller skira handflatestora frön som ser ut som trollsländevingar. Jag samlar på dem. Lägger dem inuti böcker, i askar, i byrålådorna. Varför vet jag inte. Jag samlar på andra saker också. Sådant som koraller, fruktkärnor, spiralformade och taggiga snäckor som sköljs upp i mangrovedungarna under natten.
Doften av salt tång. Vildhundarna springer med mig tidigt på morgonen, tacksamma över att ha någon att springa med. För någon timma är de mina hundar, sedan lägger de sig att vila under något träd eller bredvid någons solbrända ben. Ibland får de stryk med slitna kvastar.
Jag äter frukost i den öppna restaurangen en halvmeter från havet. Fruktpannkakor och kokosnötmilkshake ibland. Ibland en enkel nudelsoppa med fläsk eller kyckling. Två fransmän med en ung burmesisk flicka ligger i sofforna och låtsas spela kort medan de röker. En av fransmännen går med flickan till sin bungalow, när han kommer tillbaka går den andre fransmannen. Flickan skrattar och håller honom i handen. Jag har små svettdroppar på överläppen. Salt. Dricker ur min ananasjuice och går sakta mot min bungalow.
Under min säng bor två spelande grodor. I taket en långsam blå ödla. Ett tiotal geckos. Grodorna går ut på natten och fyller gångarna mellan husen där de spelar, på morgonen sitter de utanför min dörr och väntar på att få komma in igen. På natten sitter vi med benen upp i varsin stol tysta drickande vår öl och betraktande eldflugornas språng mellan cassiaträden. Gröna lysande små punkter varje gång det regnat. Dropparna faller av stora mörka blad. Röda blommor står gapande mot himlen.
På eftermiddagen går solen ner helt blank som en skiva bakom molnen som blir blodröda, cerise, orangea, glödande. Luften står stilla, ögon lyser ikapp med. Landet på andra sidan syns knappt alls. Vi går till restaurangen som tänt facklor på varsin sida trappstegen. Vi beställer Pad thai och Tom yum goong som bränner tungan och kinderna blossande heta. Natten är stilla och stjärnklar. På andra sidan sundet glittrar inte längre några tempel.
Linda Öh, Skrivande person med förkärlek för prosapoesi
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stina Lyngmark
Moldavien är ett av Europas minsta länder och tyvärr också ett av de fattigaste.
