Burkorna! Är de självvalda, är de påtvingade? Är de bra, dåliga eller lagom? Vi tycker och tänker, säger med rätta eller påstår i alla fall en hel del och funderar på hur samhället, skolorna och individerna ska förhålla sig till detta tygstycke.
Följande kombination av ord: "kvinnor", "kroppar", "självvalt" och "påtvingat" för mig osökt in på ett helt annat ämne, med en ironisk betoning på "helt".
En relativt sett kort period av mitt liv gick jag utan mask till skolan. Jag var sju år när jag började i första klass och eftersom ingen annan bar mask var det självklart att gå till skolan på det sättet. Detta fick fortgå tills att jag och mina medsystrar fyllt tolv, tretton år. Masker dök upp på fler och fler av oss. Till sist var pressen påtaglig på de omaskerade och ett val stod att göra för oss. Vid fjorton års ålder var masken en del av mig och så skulle den förbli tills jag en dag på gymnasiet bestämde mig för maskfria perioder. Vi pratar om åttonde klass och flickor som utbrister "Åh, jag ser så grå och tråkig ut utan smink asså!"
Jag har hört många stoltsera med att i svenska skolan får barnen och ungdomarna minsann chansen att uttrycka sin identitet och det får mig att undra. Vems identitet jag uttryckte när mitt fjortonåriga jag sprang omkring i de obligatoriska supertajta Miss Sixty-jeansen med stringtrosorna skymtandes så fort jag satte mig ned och med ansiktet dominerat av tre gram mascara på vardera ögonfransraden, vet jag inte. Inte heller förstår jag hur jag under en hel skolgång aldrig hörde smink diskuteras seriöst i klassrummet. För mig var inte smink ett roligt, spännande sätt att skapa min egen identitet. Det var rätt och slätt ett sätt att bli accepterad och gärna lite cool, en fjortonårings mening med livet. Smink som inkörsport till coolhet blev snabbt till ett självvalt måste: "Jag skulle ALDRIG gå till skolan utan smink!" När alla kvinnor, tjejer och till och med många flickor i ens värld varje dag i veckan känner behovet av att förlänga ögonfransarna med några borsttag mascara är det svårt att ifrågasätta.
Jag kommer inte att basunera ut att foundation är djävulens påfund eller att alla som sminkar sig är totalt intelligensbefriade. Jag vill uppmärksamma att det är lätt att ha en åsikt om något som är främmande men att det vi, både bokstavligt och bildligt, har upptryckt i ansiktet förblir en oomstridd konstant i våra liv. År efter år, mascara efter mascara, fjortonåring efter fjortonåring drillas in i sminkledet. Vad gör det med oss kvinnor att konstant känna att vi utan smink inte är. kvinnliga nog?
Jag funderar på om jag ska avsluta den här texten med att skriva något klatschigt om burkor eller sminkburkar men jag tror jag helt enkelt går och tvättar bort mascaran för idag.
Linda Thilén,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"De ser ut som H&M-affischer och verkar ha förstått att det gäller att kunna gå på catwalken för att man ska tillåtas leva." Foto: Elvert Barnes (BY CC 2.0)
