 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av  Magnus Löwendahl
publicerad 12 jun 2004 kl. 21.23:
Brevlådevariationer - Del 4
(Variazione di posta)
Tema med 23 variationer
Variation 20-23
Komprimerad temarepetition:
Ett brev.
Försenat.
Gå!
Tunnelbanan.
Inte här?
Tänk!
Kornhamnstorg?
Ja.
Postbilen?!
Förbannat!
Lägg på?
Ja.
Variation 20: Fransk 50-talslitteratur i nutid
Jag har tänkt på allt. Datorn är nyinstallerad. Det finns svart toner i skrivaren. Jag har köpt kuvert och frimärken. Jag är väl klädd, skorna är nyborstade och rocken framhängd. Jag har dragit ur telefonjacket så att ingen kan ringa och störa mig medan jag skriver.
Nu är brevet klart och jag har kört rättstavningsprogrammet. Jag har gjort en utskrift och undertecknat. Jag har skrivit adress och avsändare på kuvertet. Jag har frankerat. Jag har stoppat ner brevet i kuvertet och förseglat detsamma både med dess egen gummering och med tejp. Jag har tagit reda på var närmsta brevlåda ligger och skrivit en karta över gångvägen dit.
Med kartans hjälp går jag nu mot brevlådan. I marginalen finns en lista på de gator som ska passeras. Avprickning av respektive gata sker i det rätta ögonblicket med hjälp av en nyvässad penna. Jag har i förväg beräknat det antal steg som går åt för att ta sig till brevlådan, och för att kunna upprätthålla exakt kontroll över promenaden använder jag en stegräknare.
Nu är jag framme enligt kartan. Alltså finns det en brevlåda här. Jag lägger brevet i brevlådan.
Jag ser att ett brev ligger på mina fötter. Det finns inget oroande i det. Jag tar upp brevet och ser att jag själv har skrivit det. Jag känner igen handstilen. Det är väl sådant som kan hända antar jag. Eftersom jag råkar stå vid en brevlåda kan jag ju lika gärna lägga på brevet. En tjänst som jag hade gjort åt vem som helst, fast jag nu gör den åt mig själv.
Jag ser att ett brev åter ligger på mina fötter.
Är det mig ni talar till? Jag varnar er. Jag tycker inte om att man driver med mig. Jag har en skarpslipad brevkniv med mig med vars hjälp jag nu kommer att öppna det här brevet som jag hittat, och som jag själv har skrivit, och jag tycker inte att ni ska försöka hindra mig.
Jag kan varken se eller höra. Hallå! Är det någon som
Variation 21: Ljud
Tangentklapper, skrivarsurr, slickljud, dörr öppnas, dörr stängs, gårdsdörr öppnas, gårdsdörr stängs, port öppnas, port stängs, stegljud, vindsus, klockspel, stegljud, cello, spridda repliker, stegljud, bilbrum, gnissel, duns, stegljud.
Variation 22: Åldrat
Det är många år sedan nu. Nästan ett halvsekel. Jag vet inte om jag minns riktigt. Allt var ju så annorlunda. På den tiden var man till exempel tvungen att själv genomföra första delen av transporten av ett brev som skulle skickas någonstans. Brevet skulle också vara inklistrat i ett kuvert som man för hand skrivit adressen på. Nu slutar det visst regna tror jag.
Var var jag? Jo visst brevet. Jag gick ner med det mot tunnelbanan. Ja det hette så. Tunnelbanan var ett, strunt i det förresten, det spelar ingen roll. I alla fall var det så att man la sina brev i en slags låda som var halvt offentlig. Lådan kunde ses av alla, det fanns ingen sekretess alls på det sättet, och lådan delades av alla, men när man väl lagt på brevet kunde ingen komma åt det. Ingen utom den tjänsteman som vid vissa tidpunkter kom och låste upp brevlådan och tömde den.
Vid den här tiden höll systemet på att komma ur bruk, och man började lite diskret ta bort en del sådana här lådor. De kallades för brevlådor för övrigt. Just den här gången var det så att jag sökte en sådan där borttagen brevlåda och, det spelar ingen roll när jag tänker på saken, ni vill väl ändå bara höra hur det hela slutade? Ja, jag trodde väl det.
Efter mycket om och men hittade jag en annan brevlåda, och brevet kom faktiskt småningom fram dit det skulle. Så det hela slutade lyckligt!
Som en liten kuriositet kan jag nämna att jag strax efteråt köpte livsmedel i en så kallad butik, och själv bar hem varorna i en påse av plast.
Variation 23: Linus Tunström regisserar
- Tänk er ett förött stadslandskap i iskallt oktoberregn en sen eftermiddag. Och sotiga ruiner av det som en gång varit Tyska Kyrkan mot en svartblå himmel.
- Vinden pinar och hånar trasiga tegelpannor; kilar in i en fönsteröppning utan fönster och fångar ett papper, ett kuvert, med fortfarande läsbar adress skriven med spindelvävstunn darrande handstil.
- Och kuvertet blåser i väg mot väster, förbi de öde tunnelbanespåren och släpps ner av den mojnande vinden på torget vid vattnet. Framåt kvällen kommer en skabbig hund som tar kuvertet i munnen och lufsar söderut.
FINIS
|
