 |
Artikel
av Ulf Lönnberg
publicerad 22 okt 2010 kl. 07.39:
Bra att Schlyter granskar SD
Sverigedemokraternas principprogram röjer rätt väl partiets agenda, men det är i första hand partföreträdarna själva som avslöjar partiets unkna idéer.
Carl Olof Schlyter granskar SD:s principprogram under rubriken SD:s politik hetsar mot folkgrupper och är därmed förbjuden - eller?. Han gör det punkt för punkt, det är en bra upplysning för oss alla. Många(?) väljare säger sig ha röstat på SD i protest mot partietablissemangen, "för att röra om i grytan", som någon uttryckte sig. Men en röst på SD är mer än så, den är ett stöd för SD:s hot mot ett grundläggande, demokratiskt ställningstagande för alla människors lika värde.
Sverigedemokraternas Principprogram röjer rätt väl partiets agenda, men det är i första hand partiföreträdarna själva som avslöjar partiets unkna idégods när de argumenterar för sin sak. Dessutom presenterar SD ofta orealistiska budgetberäkningar och feltolkad statistik i försöken att smakligt paketera sina fördomar mot invandrare, minoritetsgrupper och olika kulturyttringar.
Så till huvudfrågan: är SD:s politik i lagens mening hets mot folkgrupp?
Svensk yttrandefrihet bygger på ett stort ansvarstagande för envar - vi tillämpar ingen förhandsgranskning av vad individen tänker säga eller skriva. Enda undantaget är den ännu gällande filmcensuren. Vår yttrande- och tryckfrihet bygger på att individen fritt framför sina åsikter. I de fall de bryter mot lagen beivras yttrandena i efterhand. I medierna är det den ansvarige utgivaren som tar det ansvaret. Sverigedemokratiska programskrifter och sverigedemokratiska företrädare är skyldiga att som alla andra följa svensk lag, det är inte tillåtet att utrycka eller formulera åsikter i ord som skadar eller kränker andra. Därmed är det förbjudet att propagera (uppvigla) för exempelvis rashets. I historien finns tragiska exempel på att sådant agerande bidragit eller till och med berett vägen för förföljelse och våld. I Kapitel 7 § 4 i tryckfrihetsförordningen listas brott mot tryckfriheten, bland annat ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga förtal, förolämpning med mera.
Vi accepterar inte omoraliska och vedervärdiga påhopp som kränker och hotar andra, oavsett om det rör sig om en individ eller folkgrupp. Två exempel brukar användas för att illustrera var gränserna går:
Exempel 1
En person blev dömd i Högsta Domstolen (NJA 1982 s 128) för hets mot folkgrupp när han hade satt upp en skylt med texten att han inte ville ha zigenare på sin campingplats. HD skrev bland annat "Den ifrågavarande skylten innehöll inte uttryckligen något kränkande omdöme om folkgruppen zigenare. Genom förbudet att beträda campingplatsen, vilket enligt texten på skylten riktade sig till zigenare över lag, uttrycktes emellertid indirekt ett omdöme om zigenares egenskaper och uppträdande som måste anses nedsättande för folkgruppens anseende. Detta nedsättande omdöme utgör ett sådant uttryck för missaktning som avses i kapitel 16 § 8 BrB"
Exempel 2
Högsta Domstolens dom NJA 1999 s 702:
Två ynglingar satt på en buss och pratade. Den ene sa till bland annat sin vän att han tyckte att det var skönt att se på när någon dödade en neger. På samma buss satt tre mörkhyade ungdomar. HD kom fram till att uttalandena sannolikt riktades mot dessa, men att yttrandet inte spridits i den bemärkelsen som lagen om hets mot folkgrupp innefattar. Att det som sades hade sagts på en buss där andra möjligen kunde höra vad som sades var inte tillräckligt för fällande dom.
Gränserna är alltså inte glasklara. Båda exemplen manar till eftertanke i frågor om tolerans och civilcurage. Det är i vardagen vi ska reagera med sans och förnuft, det gäller såväl när vi talar med vänner som när vi diskuterar med politiska företrädare.
Alla, kvinnor och män, unga och gamla, svenskar och invandrare, reagerar med sin egen verklighetsuppfattning som måttstock. Det må vara individens subjektiva upplevelse att vissa som fuskar med bidrag kommer undan lättare än andra, eller att vissa grupper får stödformer som kompenserar långt över deras reella behov. Sådana problem ska lösas sakpolitiskt. Som jag ser det ska vi snarast stärka det försvagade rättsväsendet, reformera den långsamma migrationsbyråkratin, luckra upp den ålderdomliga arbetsrätten och öka tillgången på bostäder. Det är något helt annat än att, som sverigedemokraterna vill, mota ut vissa invandrargrupper.
"Det beror i hög grad på politikerna vilka sociala krafter de frigör och vilka de undertrycker, om de söker stöd hos det bästa som finns hos varje medborgare eller hos det sämsta", skrev Václav Havel sin bok Sommartankar.
Gör som Carl Olof Schlyter: kolla och ganska vad SD egentligen säger. Börja med att läsa hans artikel och argumentera för det samhälle du vill ha.
|
