 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Susanne Backman
publicerad 18 jun 2007 kl. 19.08:
Botkyrka, Sverige - en dröm med 116 självmord
En gång tog hon flyget hit till Sverige. Tillsammans med maken och de tre barnen skulle hon få ett bra liv. De hade startkapital, arbetslust, drömmar.
Nu ligger hon nedanför mitt fönster. Har landat precis utanför rabatten, där asfalten tagit emot hennes kropp. Hon har slängt sig ut från nionde våningen, sprayat blod och hjärnsubstans över halva gården. Det är vår. Sol. Varmt. Ett fyrtiotal lekande småbarn och deras helglediga föräldrar blir vittne till hur ett liv släcks.
Några veckor efteråt sitter cirka 35 av hennes släktingar på flyget till hemlandet. För att traditionsenligt begrava henne i hemlandets jord. Hon var älskad, respekterad, omtyckt. Men när krafterna tröt och stödet hon inte sökte inte heller uppenbarade sig till fullo, brast det. Ibland blir livet inte som man vill.
- Flygbolagen tycks ju tjäna på det här, grimaserar vi grannar bittert mot varandra.
Under de två år jag bott i Fittja har jag fått cirka åtta feta formulär med frågor om trygghet, boendet, kontakten med de lokala politikerna och tjänstemännen i kommunen. Svarar man inte på enkäterna, bombarderas man i månader med påminnelseenkäter, lika feta. Även telefonenkäter utförs. Urvalet tycks vara litet; 1000 personer av cirka 77 000 kommuninvånare.
De som inte kan svara på svenska, uppmanas gå med enkäterna till de hårt belastade medborgarkontoren, för tolkhjälp. Vad detta frenetiska undersökande kostar vet jag inte. Har trots flera mail och samtal till kommundirektörens kansli, tjänstemän, statistiker och politiker, inte fått svar. På medborgarkontoren möter jag oroliga, äldre invandrarmän som tror att dom ska få böta om dom inte fyller i enkäterna som dom inte förstår hälften av. "Riv skiten", anmanar jag dom. "Du har ingen skyldighet att svara".
Självmordsstatistiken talar sitt tydliga språk. 116 självmord hittills under året i hela kommunen. Detta enligt Tidskriften FOKUS, som listat Botkyrka på plats 251 av 290 utvärderade i undersökningen om bästa plats att bo på. Jag har varit på plats vid tre av dessa tragiska öden. Folk tycks även supa sig till döds i lika hög grad som i Arjeplog, Jokkmokk, Haparande och Pajala. Ibland står T-banan stilla av olika orsaker. Då pratar vi Fittjabor med varandra.
Om hon, som hade 103 kinesiska barn i sin lägenhet och som nu sitter i fängelse för människosmuggling. Om hon i Alby, som sålde unga kvinnor för rena skämtpriser och som nu sitter i fängelse för människohandel. Om i vintras, när Nationella Insatsstyrkan dök upp oanmälda.
- En helikopter som landade mitt på gården halv elva på lördagkvällen. Två - tre piketbussar, flera vanliga polisbilar. Poliser i hjälmar, visir, tungt beväpnade. Avspärrningar vid tunnelbanan. Två timmars husis, för en glömd revolver. Killen hann undan i bilen, som polisen sköt efter, sammanfattar grannfrun i tvättstugan.
Jag var bortrest just den kvällen. Blir nyfiken av grannarnas berättelse. Börjar spåra. Trots flera samtal med trevliga personer vid RKC, LKC, NÄPO, rättsenheten vid Södertörnspolisen blir jag inte klokare. Besöket, som bara blev en notis i lokaltidningen, må ha kostat mellan 250 000 och 400 000 kronor.
- För en strulputte som glömt en revolver i bilen och blivit utsatt för desinformation, summerar en bekant inom en myndighet.
Missförstå mig inte. Jag gillar att bo i Fittja. Vi har dom finaste, mest väldresserade kamphundarna. Dom snyggaste brudarna, som håller internationell modellklass. Vi har dom mest kreativa ungdomar, som ständigt får ta skit för vad några rötägg ställer till med. Vi har informell grannsamverkan mot brott; tanterna i slöjor som degar utanför porten mellan centrifugeringarna. Vi har "turkiska analysgruppen", som snabbt är på plats och kan avgöra om vrålen inifrån en lägenhet handlar om fotbollsfestivalyra eller påbörjat hedersvåld. Vi talar helt enkelt med varandra.
Jag ska inte klaga. Känner mig hyfsat trygg. Varje kväll efter gymet, har jag sällskap på T-banan med nån kille eller tjej som bor längs Röda Linjen. Vi har diplomatfamiljer, läkare, juriststudenter, producenter, Frälsningssoldater, som trivs att bo härute. Även om jag gillar draget i Fittja, så vill jag inte dö härute. Ligga och marinera i mina egna utsöndringar i miljonprogrammet, medan den underbemannade kåren av hjärtegoda hemtjänstkvinnor gör fem rundor per dygn.
Vi är eftersatta. Klagar vi, tas vi inte på allvar. Eller kväses till tystnad. Eller framställs som freaks i medierna; oförbätterliga mördare, kringdrivande ADHD-puckon som bara ställer till det. Dialogen med politiker och tjänstemän ska helst hållas på deras premisser. Alla rubriker genom åren har skapat ett skarpt läge, där alltför många samtal om missförhållanden renderar den klagosugna hyresgästen ett brev med hot om rättsliga åtgärder.
Botkyrka ska vara en idyll med Doggelito och Cirkus Cirkör och PRO-dans i Hallunda Folkets Hus, envisas naiva politiker. Nyligen föll en fasadbit av ett hus ner. Upprustningen bara av husen i Botkyrka lär enligt Punkt.se gå på fyra miljarder kronor. Vem ska betala? Då ingen vill ha oss?
Mitt i denna sköna, blomstrande idyll, när solen lyser över Fittjabadet och himlen är molnfritt blå, känner jag vemod och sorg. Blodet är bortspolat. En röd, turkisk blomma är bortsopad. Polisavspärrningen i blåvit plast är borttagen. Bårbilen har sakta kryssat ut från området. Barnen har slutat gråta. Kaffet är urdrucket på gården. Ett liv har ändat. Det blev inte som hon drömt om i Sverige, drömlandet.
Jag river sönder den senaste boendeenkäten på 90 frågor, utan alternativ som; "Vill du dö i Fittja"?. Jag slår upp Gula Sidorna och börjar leta under rubriken "Flyttfirmor".
(Detta skrevs med anledning av Mona Sahlins sommartal, som ska bli en årlig tradition i Botkyrka, är det tänkt. Hon ska hålla sitt första Botkyrkatal 11 augusti i år.)
|
Malmö moské
Anne Skåner
