Boverket slår fast att det råder bostadsbrist i 135 av landets 287 kommuner. Om man bara ser till innerstad/centralort stiger siffran till hela 203 kommuner. Orsakerna sägs enligt media vara slopade investeringsbidrag och långvarig högkonjunktur. Det som inte avslöjas är att vi i Sverige har haft bostadsbrist under i stort sett hela efterkrigstiden. Oberoende av konjunkturer och subventioner.
I Sverige gör vi gärna jämförelser mellan olika länders arbetslöshet, andel kvinnor i bolagsstyrelser eller kunskapsnivå i grundskolan. Varför ser vi aldrig någon statistik på hur långa andra storstäders bostadsköer är i jämförelse med Stockholms? Köerna i Tokyo och London borde rimligen vara tio gånger längre. En anledning kan vara att det sällan finns några bostadsköer utomlands. Hur kan det komma sig? Finns det inga köer att registrera sig i eller är andra länders allmännytta så duktiga på bostadsförvaltning att det aldrig uppstår några köer?
Varför har just Sverige hamnat i en situation där problemen med bostadsbrist inte bara har permanentats utan dessutom blivit värre för varje år som gått? Varför ser vi svenskar det som en självklarhet att hyresrätter är någonting som måste tillhandahållas av kommunala bostadsförmedlingar? På 30-talet växte folkhemstanken sig stark. Den enskilde medborgaren skulle oavsett individuella förutsättningar ges grundtrygghet. Något som också kom att omfatta bostaden. Din bostad skulle inte kunna avslöja om du var fattig eller rik. För att uppnå målet var det nödvändigt att på relativt kort tid uppgradera det svenska bostadsbeståndet. Därför infördes det 1942 en hyresreglering som också gav till följd att det i huvudsak blev stat och kommun som både planerade och såg till att det byggdes bostäder. Under framgångsåren som följde under 50- och 60-talet ökade folks inkomster och därmed också efterfrågan på fler och större bostäder. Kommunernas produktionsapparat hängde inte med i utvecklingen och bostadsköerna ökade i omfattning. Som lösning på problemet presenterades på 60-talet en modell som gick ut på att det under en tioårsperiod skulle byggas 100 000 lägenheter per år runt om i landet. För oss är modellen mer känd under det mindre välklingande namnet Miljonprojektet.
På 70-talet stöptes Hyresregleringen om och i dess ställe klev Bruksvärdessystemet in på arenan. Det innebar att ordningen med fasta priser övergavs till förmån för ett system där nivån på hyran bestämdes av en rad faktorer såsom produktionsår, standard och närhet till kommunikationer. Det fick till följd att en likvärdig lägenhet i en förort eller småstad fick samma pris som i Stockholms innerstad. Turbulensen på bostadsmarknaden upphörde dock inte. Problemen med köer, andrahandsuthyrning och svart marknad var fortfarande realiteter och under de senaste decennierna har problemen accelererat på ett sätt som gör att Stockholms bostadsförmedling nu har runt 250 000 bostadssökande i sin kö.
Den stora frågan är då varför det byggs så få lägenheter. Det vore väl en enkel sak att bygga bort köerna i de områden där det finns plats att bygga. De bostadssökande står med pengar i hand och bara väntar på att få flytta in. För privata företag är det knappast intressant att bygga hyresrätter. Hyrorna måste följa Allmännyttans nivåer och då bedömer företagen att det blir mer lönsamt att bygga kontor eller bostadsrätter. Men kommunerna då? De borde väl ha stora möjligheter att genom Allmännyttans försorg bygga lägenheter till självkostnadspris, ändå sker det inte speciellt mycket. Kommunernas agerande är märkligt, men en tänkbar förklaring är att det sällan finns något krav från kommunfullmäktige att köerna ska byggas bort. Enligt en undersökning som tidskriften Vår Bostad har gjort anser bara en tredjedel av de tillfrågade allmännyttiga bostadsbolagen att bostadsförsörjning är huvudprioriteten. 57 % ansåg att stabil ekonomi i bolaget var viktigast. Resterande 10 % visste inte.
Den bostadsbrist vi ser i Sverige i dag är alltså inte orsakad av senaste tidens högkonjunktur utan är ett gammalt problem som är skapat av den reglerade hyresmarknaden där privata initiativ inte är lönsamma samtidigt som kommunala bostadsbolag inte är intresserade av att bygga. Sverige är ett av ytterst få länder som tillämpar hundraprocentig hyresreglering. Det normala är att ett lands hyresmarknad består av marknadsprissatta lägenheter eller en kombination av marknadsprissatta och reglerade lägenheter i syfte att uppnå ett brett spektrum av bostäder i olika prisklasser. Det är också därför den som söker lägenhet i centrala Bryssel eller Berlin enkelt finner en etta eller tvåa för mellan 2500kr och 6000kr/mån. Utan att stå i kö en enda dag.
I en mångmiljonstad som London ger marknadshyror höga priser i attraktiva områden och lägre priser i övriga områden. Det vore svårt att ge alla Londons 15 miljoner invånare möjlighet att bo i attraktiva områden och en hyresreglering skulle ge astronomiska kötider, vilket knappast skulle vara till gagn för andra än dem som tar en genväg förbi kön, precis så som fallet är i Sverige.
/Magnus Sutare, Civilekonom och författare av En roman om hyresreglering och Därför älskar vi hyresregleringen. http://www.sutare.se
Det är den pseudonym jag har skrivit boken under. Om det är olämpligt att nämna pseudonymen och/eller böckerna så får ni skriva Pär Johansson.
Pär Johansson, Författare till Böcker om Hyresreglering.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
SENAST IN
David Cameron Foto: flickr/ DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Malmö moské
