Hela Europa har just röstat för hur EU-parlamentet ska se ut de kommande fem åren. Av de 732 ledamöterna är 19 svenskar. Alla partier som har platser idag, utom centern har förlorat en plats. Slutsatsen av det blir att det inte är vare sig de som vill stanna eller de som vill lämna EU som fått väljarnas stöd utan det nya partiet Junilistan som är för EU men vill att EU ska göra mindre. Hälften av deras väljare har efteråt sagt att de är emot EU och hälften för. Kritiken mot rikspartierna är gemensam och måste av oss politiker tas på stort allvar.
Det jag mött sedan januari och under de fem månader jag valturnérat är att flertalet sagt, oavsett om man vill gå ur EU eller stanna kvar, att bristen på information den senaste valperioden avgjort viljan att rösta eller avstå. Flera har också fört fram att man inte har tillräckliga kunskaper för att kunna ta till sig varken allmän information eller partiernas valmaterial. Det här bekräftar det jag mött vid egna samtal dvs att få är ointresserade när jag berättat om EU. Man har sagt; jaha, är det sånt som EU-parlamentet ska göra. Det är ju viktiga frågor och sådant som påverkar min vardag här hemma.
Det jag funderat över nu några dagar efter valet är hur vi i Europa som är världens mest upplysta folk, är datatätast och har bland världens mest utbildade befolkning kan sakna information. Alla skulle ha kunnat hämta information men gjorde inte det. Har man inte dator finns bibliotek, valstugor eller information i kommunalhuset. Få har använt sig av den möjligheten. Vi i Sverige är också ett av världens mest tidningsläsande folk med stor allmänbildning. Trots det valde 2/3 att inte rösta.
Är ointresset uttryck för att distansen till EU är för stor, att frågorna inte känns viktiga, att partierna som alla är förlorare inte lyssnat eller vad beror det på? Jag tror att det beror på alla de här sakerna samt en ytterligare orsak. Vi är det folk i EU som arbetar mest, både kvinnor och män och om man är småbarnsförälder eller trött när helgen kommer räcker inte tiden till. EU kändes för avlägset och finns inte i vardagslivet.
Det som oroar mig inför framtiden är hur vi ska klara den demokratiska processen som val är om det är så att 1/3 ska bestämma över 2/3. För det är ju inte så att det finns en majoritet för att lämna EU, utan väljarna har sagt nu att man vill vara kvar. Hur ska då valen se ut framåt? Den andra frågan jag kommer att fundera över är om det kanske kan vara en idé att låta riksdagen utse de 19 ledamöterna. Det vore ett misslyckande, och skulle minska EU:s direkta folkliga förankring och kontroll. Men var går gränsen för att det är värt att anordna val. Finns det någon gräns? Jag kommer att delta i den här debatten de följande fem åren och jag välkomnar alla er andra i den också. För det kommer förmodligen att bli svårare att få politiker i framtiden att ta på sig uppdrag om uppdraget går ut på att ge allmän information, som andra borde gett, att bli mer granskad som person och som problem samt att det inte finns tillräckligt med tid för valrörelse eller diskussioner om alternativen att välja mellan. För det är skillnad på vad olika partier vill både i EU och här hemma.
Inger Segelström, Inkryssad EU-parlamentariker 2004-2008 (s)
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
SENAST IN
David Cameron Foto: flickr/ DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Malmö moské
Michael Lundahl
