Handlar det om litterära värden eller marknadsföring av böcker? Det jag tänker på är all publicitet kring Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. Boken är utgiven på Bonniers förlag och bara detta borgar för att den får ett rejält genomslag i massmedia. Bonniers äger ju en stor del av pressen, t ex Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenskan för att nämna några av de större drakarna. Dessutom äger Bonniers en rad magasin och veckotidningar, filmbolag, tv- och radio-stationer mm, alla mycket starka marknadsföringskanaler som gör att Bonniers böcker blir omskrivna och uppmärksammade, oberoende av den litterära kvaliteten (Se även Bonniers).
När det gäller Myggor och tigrar är den därtill skriven på ett sätt att man anar ugglor. Här osar det spekulation. Mängder av författare och kulturpersonligheter namnges, vilket gett upphov till ett säljande bråk redan innan boken kom ut. Många av de kritiserade författarna utges av Bonniers och får på detta sätt extra publicitet, t ex Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Maria Küchen och Hans Gunnarsson. Massmedia sväljer med hull och hår Bonniers marknadsföringstrick. Det gäller inte bara den Bonnierägda delen. Även andra medier som tidningar utanför Bonniersfären, Sveriges radio och tv m fl hakar på.
Allt rabalder kring boken har lett till en enorm efterfrågan. Det går knappt att få tag i boken på ett bibliotek pga de långa väntetiderna. Ändå är det av recensionerna att döma ett ganska ointressant litterärt verk. Bonniers har resurser att skapa storm i ett vattenglas och gör det också. Om ett litet förlag försöker lansera en bok är det svårt att över huvudtaget få någon publicitet. Den kan vara hur bra som helst. Och om boken inte behagat någon kritiker heter det: Vår kritiker tyckte inte om boken, så vi tog inte in recensionen. Varför säger man inte detsamma till Bonniers? Varför skrivs det spaltkilometer om deras böcker, även om de får dåliga recensioner? Att Bonnierägda tidningar mm måste uppmärksamma Bonniers böcker är kanske ofrånkomligt (även om man ofta påstår att det inte finns några sådana krav), men att även övriga media ställer upp är egendomligt. Är detta rättvist och demokratiskt? Skall inte samma regler gälla för de stora som för de små? Finns det inga kritiker i dag som kan göra en objektiv bedömning av litteratur utan att snegla på utgivaren?
Kanske borde böckerna skickas ut för recension med förlagsnamnet borttaget? Det skulle vara intressant att se vad som blev följden. Troligen en revolution som innebar att produktens kvalitet blev det avgörande, inte ägar- och maktförhållanden. Detta skulle gagna kulturdebatten i stort och allmänheten. Nu sker en enorm smygindoktrinering som lett till en kommersialisering av sällan skådat slag. Några verkliga kulturdebatter förekommer knappast längre på kultursidorna, som i stället fylls av kändisskvaller och reklam för storförlagen.
Är det verkligen vettigt att tidningar och andra medier använder sina viktigaste sidor för att bedriva reklam för redan dominerande storägare? Borde de inte i stället verka för att skapa bättre balans? Det sker givetvis genom att de mindre förlagen får större uppmärksamhet.
Om intresset för Bonniers böcker sporras av det stipendium för kulturjournalister som Bonniers årligen delar ut, så är det verkligt illa ställt. Då är svensk kulturjournalistik inte bara odemokratisk och kommersialiserad. Den är också korrupt.
Mer om detta stipendium, som är på över 132 000 kronor och har en hemlig jury, kan du läsa i inlägget "Dubbelmoral utbredd bland journalister" på Mariannas blogg: mariannas.blogg.se.
Bonniers delar också ut Stora journalistpriset m m vilket även det är tveksamt eftersom priset ofta går till tidningar i koncernen. Det rör sig alltså om marknadsföring. Men här finns i alla fall en utomstående jury. Och priset går inte direkt till dom som skall bedöma Bonnierkoncernens kanske viktigaste produkter - böcker. Enligt en artikel i journalisternas fackorgan Journalisten den 24 april i år har tidningsföretaget Stampen genom diverse förvärv gått om Bonniers och Schibstedt och upplagemässigt blivit i särklass störst i Sverige på dagstidningar.
Men ordet sprids inte bara genom dagstidningar utan också genom veckotidningar, magasin, tv och radio, Internet mm och här är Bonniers stora ägare. Att Bonniers också äger ett av Sveriges största bokförlag gör situationen särskilt olustig. Tidningsföretag mm i koncernen blir marknadsföringskanaler för Bonniers produkter, vilket förstärker dominansen. Det blir nästan som om förlaget recenserar sina egna böcker. Sådant borde inte få förekomma! Stampen äger inga bokförlag och Schibstedts bokutgivning begränsas i stort till serier.
Någon debatt förekommer knappast om ägarkoncentrationen i media. Detta oroar journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén: - Det är ett stort bekymmer att det är så tyst i den allmänna debatten om att medieägandet fördelas på större och färre händer. Ointresset är ett demokratiskt problem i sig, säger hon till tidningen Journalisten.
P.S. Trodde du att journalister kämpar för yttrandefrihet? I varje fall inte i Tidningen Journalisten. Denna artikel har varit införd i Journalisten nr 24 den 18-24 september 2007 men i så starkt censurerat skick att jag befarar att budskapet inte kom fram (Klicka här: Journalisten . Därför publicerar jag den ocensurerad här. Dock har jag gjort några tillägg i denna version som jag pga självcensur uteslöt i min version till Journalisten. Det börjar med stycket: "Om intresset för Bonniers böcker sporras av det stipendium för kulturjournalister..." Och slutar med: "Och priset går inte direkt till dom som skall bedöma Bonnierkoncernens kanske viktigaste produkter - böcker". D.S.
Mariann Andersson, Författare, förläggare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Annika Widén
