 |
Artikel
av Victoria Qvarnström
publicerad 12 nov 2011 kl. 16.51:
Bokstavsbarnen behöver satsningar - nu
Unga förtidspensionerade har nästan fördubblats trots arbetslinjen. Utredare hävdar att orsakerna inte är medicinska trots Försäkringskassans statistik. Samhället förlorar på att utestänga vissa grupper på sikt, så varför?
En ny utredning genomförd av forskare på Umeå universitet visar att unga med låg utbildning, tidigare perioder av arbetslöshet och försörjningsproblem är överrepresenterade bland dem som beviljas aktivitetsersättning.
I början av 2011 hade drygt 26 000 personer aktivitetsersättning. Jämfört med 2005 har det skett en fördubbling av antalet unga som har aktivitetsersättning. De förtidspensioneras i 20-24 års ålder - innan de ens arbetat. Enligt Försäkringskassan, har 74 % av dessa unga psykiska diagnoser.
Men utredningens huvudsakliga slutsats är, trots ovanstående fakta, att ökningen av antalet unga och unga vuxna med aktivitetsersättning som har kunnat urskiljas med stor sannolikhet kan relateras till inträdeshinder på arbetsmarknaden och en benägenhet att medikalisera i grunden sociala problem. Trots Försäkringskassans siffror är det inte, enligt utredningen, sjukdomar eller diagnoser som ligger bakom.
Både SvD och Ylva Johansson, vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, hävdar att det är neuropsykiatriska diagnoser (dvs. ADHD, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom och ytterligare diagnoser inom autism) som ligger till grund för att dessa unga inte kunnat tillgodogöra sig utbildning och därmed slagits ut på arbetsmarknaden.
Det är inte överraskande med tanke på forskningsstudien som Karolinska Institutet genomförde på Norråkersanstalten och fann att 25-40% av internera hade ADHD. Med terapi och medicinering minskade våldsincidenterna på ADHD-avdelningen, trots att detta var interner som varit notoriska återfallsförbrytare på en anstalt med den näst högsta säkerhetsklassen. En kväll hade vakterna glömt att låsa på avdelningen. Utbrytningsförsök och upplopp? Icke. Istället gick internerna in i köket, bakade och hade TV-kväll. Den trevligaste kvällen på länge, sa en av internerna. Men det sker inte över en natt att förändra dessa liv och enskilda beteenden. Därefter ska de ut i frihet och behöver antagligen lite extra stöd.
Men det är lönsamt för samhället att bistå. Samhällsekonomen Ingvar Nilsson uppskattar de totala samhällskostnaderna för bara projektgruppens 30 intagna till 827 miljoner kronor - om de skulle fortsätta att leva som kriminella de närmaste 20 åren, istället för att behandlas. De största kostnaderna skulle drabba rättsväsendet, men också brottsoffer och anhöriga skulle drabbas av stora avbräck. I Kriminalvården räknar man med att minst var fjärde intagen på en anstalt, med totalt cirka 5 000 personer, lider av ADHD.
Problemet är att olika samhällsinstanser ser till sin egen kortsiktiga årsbudget. För att hjälpa ett ADHD-barn med utredning, specialpedagogik, habilitering, terapi och medicinsk behandling innan problemen blivit för svåra läggs stor belastning på kommun och landsting. Men de anser sig tydligen inte att ha råd att göra allt de kan, eftersom de måste hålla sin planerade budget. Kanske är det därför som föräldrarna måste kämpa sig ledbrutna för hjälp de borde ha rätt till och många familjer går på knäna?
Nu står ännu en utsatt generation av unga vuxna utanför samhället innan det självständiga livet ens har börjat. Beror det på att skolans mål inte uppnåtts av de enskilda eleverna, som hade behövt mer stöd, och för att de kanske till slut mår för så dåligt av sina misslyckanden?
Samtidigt uttrycker regeringen åsikten att dagens pedagoger har tillräcklig kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Samtidigt kan tusentals föräldrar vittna om motsatsen. Angående regeringens skanderande om arbetslinjen, vad menade de? Att några måste offras och att samhället har råd att gå miste om gnistrande ADHD- och Aspergerhjärnor? Har Sverige råd att på lång sikt inte erbjuda all hjälp innan det går snett och levnadsglada barn vuxit upp till krossade vuxna och hamnat inom kriminalitet och missbruk?
|
Malmö moské
