Nu är det gjort. Jag har lagt min röst i valet till Europaparlamentet. Och rösten föll på Piratpartiet. Senast jag röstade så var det kommunal-, landstings- och Riksdagsval. Den gången lade jag min röst på Alliansen i samtliga instanser. Jag tyckte att Sverige behövde en förändring. Maud Olofsson var något av en liberal förebild och en idol. En orädd kvinna som med djärvt mod omvandlade det gamla kärnkraftsfientliga bondepartiet till ett modernt federalistiskt medborgarparti. Jag trodde verkligen att borgarna skulle vara frihetlighetens förkämpar.
Men förändringen blev inte den som jag hade önskat. Efter liberalernas svek i FRA-omröstningen försvann det borgerliga hoppet likt dimmor i stormen. Unga liberaler som i opposition var friskt frispråkiga blev dompterade av sina egna partier väl i maktens centrum. Endast ett namn stack ut ur den duckande mängden. Endast en person stod rakryggad kvar inför det hotande storebrorsamhället. Camilla Lindberg. Ett namn saltare än havet. Men en röst på henne vore en röst på Alliansen. Den Allians som svek mitt förtroende.
Så kvar på listan stod vänsterblocket. Socialdemokraterna och deras allierade. Jag har många anledningar till att inte vilja rösta på oppositionen. Thomas Bodström är en av dessa anledningar. Jag fruktar det samhälle som Bodström kämpar för att driva igenom. Ett övervakningssamhälle, ett anti-medborgerligt samhälle. Bodström själv är stolt över det rykte han har fått som 2000-talets Tomás de Torquemada. Han skäms sannerligen inte för att erkänna att han vill massövervaka hela folket. Ett parti med sådana politiker kan aldrig få min röst.
Och vad med sossarnas allierade? De har väl profilerat sig som värnare av den medborgerliga integriteten och rätten till anonymitet? Det hjälps inte. Jag hade förmodligen ändå inte röstat på dem, och det av ett flertal anledningar. Jag är skeptisk mot allt vad feminism heter och tror inte att människan är en degklump som kan formas hur som helst med den heliga sociala ingenjörsvetenskapens hjälp. Jag tror att människan är arv och miljö. Men hade jag nu röstat på dessa partier så hade det ändå varit en röst på Bodström och hans anhang. Tro inget annat.
Allt såg onekligen tröstlöst ut. Alla vägar tycktes leda till George Orwells dystopiska “1984". Men så såg jag hoppet. Piratpartiet. Ett parti som inte sätter fingrarna emellan mot Sveriges och EUs massövervakningsivrare. Ett parti som inte behöver bry sig om bysantinska allianser med partier som det inte gillar. Ett parti som aldrig skulle rösta ja till FRA, ACTA eller några andra smygmanövrer för att driva igenom ett antimedborgerligt samhälle.
Jag måste erkänna att jag inte är särdeles intresserad av frågan om upphovsrätten. Jag tycker att det är en självklarhet att konstnärer skall kunna leva på sina verk. Allt annat är otänkbart. Jag har aldrig laddat ned någonting olovligen i hela mitt liv, och om sanningen skall fram är jag ganska stolt över min omfattande samling av CD-skivor, DVD:er, tevespel och böcker. Jag tycker faktiskt att den är imponerande. Men det är heller inte det saken gäller.
Bodström och alla Internetfientliga övervakningskramare utgör ett hot mot vårt öppna samhälle. Det var Bodström som gjorde mig och tusentals andra svenskar till piratpartister. Den saken kan inga politikerbloggar, facebookgrupper eller twittrande riksdagpolitiker i hela världen göra något åt.
Martin Ekdahl, ännu en stackare som tror på pennans makt
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
