 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Maria Sågå
publicerad 24 maj 2007 kl. 10.33:
Blommorna har aldrig dött fortare!
Vulkansten - min räddning! Trodde jag, ja. Det var inte mina blommors räddning.
Eftersom jag har katt, är min yta för att ha blommor på väldigt begränsad, och lagd till överst, och längst ut på kanten, på ena bokhyllan, och där få det plats max fyra stycken mellanstora. I köksfönstret har jag en hängande blomma.
Trots mitt smala utbud av blommor så är jag en mindre katastrof på att komma ihåg att vattna dem. Det beror inte på att jag förtränger det eftersom de är för många, och tar för mycket tid, utan jag glömmer det helt enkelt och får verkligen påminna mig - kanske till och med, i värsta fall, skriva upp på whiteboarden! Varje vecka att jag ska vattna dem. Kaktusar skulle egentligen vara den perfekta "blomman" (kan man kalla kaktus för "blomma"!?) för mig eftersom de tål att de blir torra och inte dör knall fall, men de har ju taggar...! Och dessa brukar de alltid vända utåt när jag tar i dem. Aldrig i livet! Inte en kaktus är välkommen hemma hos mig! Om nu ingen annan skulle komma och ta hand om den åt mig.
I alla fall, jag är som sagt helkass på att komma ihåg att blommorna ska vattnas. (Ändå dricker jag själv vatten för att inte "torka ut", och även min katt får naturligtvis vatten, och vi lever ju båda två). För en bra tid sedan läste jag om några pinnar som man kan sticka ner i krukan och som på något sätt meddelar sig när det börjar bli för torrt. Egentligen en perfekt uppfinning, men jag vete sjutton om jag skulle stå ut med att blommorna - ja, egentligen pinnarna då - började ropa (eller hur de nu meddelar sig) efter vatten lite när som. Till och med jag skulle nog komma ihåg att vattna dem, men, näää.
För en tid sedan läste jag dock om något som lät betydligt lugnare - vulkansten. Medan man ska (bör) vattna blommor i jord minst en gång i veckan så skulle de, om man bytte ut mot vulkansten, tydligen hålla sig blöta/fuktiga i två - tre veckor..! Visst låter det helt underbart!? (Bara man nu höll räkningen när de där två veckorna hade gått.) I alla fall tyckte jag det, och efter lite letande hittade jag ett ställe som sålde vulkansten. Glatt köpte jag en säck (de fanns bara i åttaliters påsar. Åtta liter till mina fyra växter. Nåja. Fungerade det så kanske jag kunde köpa fler blommor. När jag kom hem satte jag glatt igång att byta ut jorden mot denna sten på tre av mina fyra växter. Jag skonade den jag var mest rädd om. Om det inte skulle fungera, alltså. Jag fyllde på stenen och vattnade som det stod att man skulle göra, och gick kommande dagar och studerade blommorna extra noga; hur mådde de?
Vulkanstenen var inte blommornas räddning mot min glömska att vattna dem. Jag har nog aldrig - inte ens när jag glömt vattningen någon gång - varit med om att blommorna blivit bruna och vissnat så fort som de gjorde när jag bytt jorden mot sten. Redan efter mindre än en vecka var de totalt missfärgade! Fick de en chock, eller vad hände? Ja, i alla fall så dog alla. Ja, alla tre som jag hade vulkansten i, alltså. Den som fortfarande hade jord var grön och fin. Det blev att köpa nya blommor. De fick behålla sin jord, och - de lever än.
Några som nog jublar över att vulkanstenen inte fungerade är nog blomhandlarna, som nu får besök av mig igen.
|
Minna Jonsson