 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Isabella Mendrix
publicerad 6 nov 2007 kl. 14.22:
Bloggare vs kossor
"Många gånger påminner bloggarna om 'En kos dagbok' av Beppe Wolgers och Olof Landström. Sida upp och sida ner (dvs. dag ut och dag in) redogörs enstavigt för en spänningslös rutintillvaro..."
"Vädret är trist. Idag sprang jag en km. Min katt har satt ett fiskben i halsen."
Tre superviktiga rader. Alla vill läsa om det.
Hundratals inlevelselösa versioner av denna informativa omistlighet finns att läsa om överallt. För alla ska blogga, inklusive undertecknad. Även om vi inte har något särskilt att berätta av vare sig personligt eller allmänt intresse, så s k a det bloggas.
Många gånger påminner bloggarna om "En kos dagbok" av Beppe Wolgers och Olof Landström. Sida upp och sida ner (dvs. dag ut och dag in) redogör enstavigt för en spänningslös rutintillvaro, där kraven på yttre stimuli har krympt till ett intensivt intresse för en surrande fluga i fönstret.
"Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad.."
Dag efter dag idisslas marginella variationer på dessa inslag i en kos liv. I zenbuddhismen innebär "mu" ungefär "inte," det minns jag av boken. Detta fungerar som ett optimalt svar på frågor som måste besvaras ja eller nej, men där inget av alternativet besvarar exempelvis den här frågan, : "Har en kossa en själ? Ja eller nej?"
Svaret är högst relevant; det här är en simpel berättelse om hur kon står i båset och upplever varje dag likadan som den andra. Och vi inser, med ögonen utträngda av existentiell ångest, att vi kan identifiera oss i samhället. "Finns det hopp"?
Boken är 70-talsanda. För folk i det högteknologiska, rikt händelseomsvävande 2000-talet, så är det kanske svårt att interagera med kossor. Eller kunna sätta sig in i hur det måste vara att göra samma sak, varenda dag. Vårt behov av omväxling, utveckling och nya intryck förändras ju trots allt inte. Är det här då en bok som e g e n t l i g e n beskriver olika politiska förtryck, eller den bestraffande ofriheten bakom fängelsemurarna?
För.
En vacker dag kommer kon av en slump över-, och äter lite svampar och ingenting blir sig likt. Hon får plötsligt vingar och är med om storslagna äventyr. Hon reser till världens största städer; hon blir popstjärna (kanske genom Idol), ordnar fred i världen och flyger slutligen till himlen.
Däremellan vaknar hon.
"Åt två höstrån. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Det regnar."
Är alltsammans metaforer?
Boken tog (vad jag minns) bara några minuter att läsa, men det är några minuter som förefaller tänjbara in i evigheten och omfatta vad hela livet handlar om. Längtan efter att komma loss, ut ur rutinerna och - om än på framkallad väg - få uppleva oändliga möjligheter, där det totalt kvittar vad som är verkligt och vad som är fantasi. Jag tror alltså att många skribenter jobbar vidare på det här uppslaget. Utan att veta om, att boken redan finns.
Det är mycket som man både läser och skriver, som skulle tjäna på motsatsen. När jag retroaktivt läser igenom mina egna bidrag, då får jag alltså en kokänsla och god lust att radera merdelen av det och istället flyga till Amerika.
Tänk, vad mycket ogjort hushållsarbete som skulle sparas in, och vad nöjdare man skulle bli med sig själv, om man bara stängde av datorn några timmar om dagen och gjorde det omöjligt att klaga på allt. Innan himmelen kallar.
Jag har - som märkes - inte varit upplagd för någon blogg, förlåt, krönika på ett tag. Händer det för litet i min tillvaro, så går jag liksom kon i sin. Jag är fortfarande rätt så torrlagd och det kanske ämnesvalet skvallrar om.
Istället för inspiration tänder jag mig en cigarrett, som jag nästan genast bryter nacken av mot en askkoppskant; detta för att strax tända den på nytt. Tecken på stress. Stresslöshet skapar stress. Det är konstigt. Jag har hur mycket som helst att göra, men jag vet att jag hinner med alltihop i tid. Det utnyttjar jag tydligen maximalt. Jag drar verkligen ut på det. Sparar. Jag betraktar mycket hellre flugornas beteende i fönstret och försöker därutav räkna ut om de har en själ?
Just idag är en sådan där ko-dag, när jag inte har någon dag. Den existerar liksom inte. Jag är alldeles för upptagen av att inte ha ett dugg att göra. Det återför frågan till: Är vi krönikörer och fritidsbloggare, i själva verket, baktankelösa koncentrat av en enkel Beppe-bok, eller understimulerade flumfilosofiska drömmare? Ja eller nej?
Mu.
|
