 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Krister Hallberg
publicerad 26 feb 2002 kl. 14.22:
Blod säljer - fortfarande
Vi har drabbats av en ny chockrockare som kör med samma trick som de tidigare. Naturligtvis så funkar det.
Nyligen så läste jag på DN Kultur om Andrew WK som var på väg till Stockholm för ett besök. Skribenten försökte så gott han kunde att såga fenomenet Andrew, men lyckades bara delvis delvis vilket egentligen innebär att han misslyckades totalt. Trots ett gott försök att se längre än till provokationerna och mytbildningen runt en artist som använder blod för att synas, så strandar det totalt.
Problemet för DNs journalist är att han trots allt verkar uppröras av blodet och att han visar det mytomspunna fotografi som ensamt kickade igång Andrews karriär. Andrew måste vara jäkligt tacksam över sådan kanonreklam.
Jag tycker det är makalöst roligt att media, med det "vuxna" kulturetablissemanget i spetsen, återigen går på så billiga knep. Vi har ju knappt hunnit glömma Marilyn Manson...
Denne Andrew WK då? Vad är det för en? Hade det funnits lite mer att komma med kunde man kanske kallat hela Andrew's grej en "act" på samma sätt som Alice Coopers fantastiska blanding av musik, show och rollfigur, men den nivån når inte Andrew på långa vägar. Enklast är nog att dela upp det i person, image och musik eftersom det är så mycket fråga om image i det här fallet.
Andrew WK har tydligen sina rötter i den amerikanske dödsmetallen och har även hämtat sina musiker från samma blytunga genre. Hans karriär är faktiskt "riktig" så till vida att han börjat spela på klubbar med en bandspelare som band, skrivit all sin musik själv och sedan kickat igång sin karriär med ett enda, redan mytomspunnet, foto (http://www.andrewwk.com).
Imagen, som så klart visas i fotot med den blodige Andrew som stirrar rockigt in i kameran är rakt igenom en briljant provokation. Blod upprör, blod säljer. Fortfarande. Det hela bättras på ytterligare med historier om hur Andrew lyckats med sminkningen med hjälp av en tegelsten i nyllet och när det sen inte blödde tillräckligt så bättrades det på med grisblod. Den här bilden gjorde att han, utan provspelning eller demo, fick sin första turne som förband bokad och sen rullade det igång. Och som inte det vore nog så har det dessutom startats diskussioner om vad Andrew verkligen menar med initialerna WK. För en som växte upp med W.A.S.P och diskussionerna om deras blodiga show och eventuellt satanistiska innebörd i gruppnamnet känns det här som en retrotrip utav sällan skådat slag. Sen har Andrew även en egen vinkling på blodet genom att helt enkelt, framför skärrade fotografer, skära sig i ansiktet med rakblad. I all sin enkelhet listigt som satan och enormt roande när pressen skriker ut sin upprördhet!
Musiken då? Egentligen kan det nog bäst beskrivas som "partyrock", men Andrews rötter och val av musiker lyser igenom med tyngd, arrangemang och tonläge vilket gör den till något nytt. Det finns till och synthar med och trummorna går som om det sparats pengar med hjälp av en trummaskin, men trots lite Status Quo-känsla så bär sången och gitarrerna det hela betydligt längre än så. Tungt och hårt, med inriktning mot partyröj vilket gör att man inte bara kan kategorisera/avfärda det som metal.
Om det är bra? Själv spelade jag "I get wet" högt i fredags när jag sprang omkring med en öl i näven och fixade fram kläder efter duschen inför den kommande kvällens investeringar i bryggerinäringen. När jag sedan stängde av stereon och slängde en sista blick in i mitt sovrum för att kolla att allt var ok innan avfärd såg jag vattendroppar i taket. Det är inte varje dag nu för tiden för även om jag inte, i ett missriktat utbrott av vuxenhet, klippt av mig håret än så brukar jag framföra det betydligt fredligare än i min ungdoms dagar. Så ja, jag tycker att det är jävligt bra.
Om jag sedan söker en "second opinion" hos Fred, min hårdrocksälskande och pizzafixerade livskamrat så kommer han ju helt klart föredra power metal i stil med Helloween och Hammefall framför Andrew WK. Är man, som Fred, en blågul arapapegoja så är visst skrikande elgitarrer den absolut bästa allsångsmusik som finns...
|
Anna Linusson