Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
KROPP & SJÄL
Artikel
av Johan Ruborg
publicerad 28 okt 2007 kl. 21.16:
Bland stäppvargar och dårar
"Det enklaste är kanske att stryka medhårs, falla in i den jämngråa massan, inte tänka så förbannat mycket på varför vi är här och hur allt går ihop, inte ifrågasätta det mekaniska råtthjul vi lever i..."
Jag observerar min samtid och går förundrande, likt en grottmänniska, runt i ett shoppingcenter och försöker chockartat "ta del av". Jag leker lydig mönstermedborgare och protesterar bestämt men förljuget mot öppensinnighet, revolt och andliga utsvävningar. Det är efterlysning på vardagsfilosofer och det finns inte en chans i helvet att du ens får tänka rebelliska tankar i dessa tider. Vem tror du att du är?!
Som hopplös tänkare får man ibland en överdos av den brutala och kalla sanningen. Den sanning så många av oss lever i, sanningen om livet, avmystifierandet inför den mänskliga andligheten, avhumaniserandet som samhället systematiskt skapar på den fria individen. Individen som annars har en själslig otämjbar natur, en egen vilja och en frihet att söka sin egen sanning. En frihet som i dag i mångt och mycket är berövad av olika tragiska anledningar. Jag förstår fullt anarkins lite dumdristiga ideologi och kan se hur så många uppfattar den som en lösning för att frigöra människan från alla måsten, krav och det frihetsberövande vi blivit utsatta för sedan födseln. Jag vet dock inte om det finns någon lösning på denna slags själsliga fängelsemiljö i ett så mekaniskt samhälle som vi lever i. Ett samhälle som framförallt industrialismen banade väg för på mitten av 1700-talet. Det är den andligare människans förbannelse, den konstnärliga själens vånda och den sökande människans bojor. Rousseaus uttryck "tillbaka till naturen" var en god tanke som passade väl under romantiken, men är betydligt svårare att ta till sig och praktisera idag. Om man skulle våga sig på något sådant som Rousseau talar om finns en stor risk att man hamnar utanför, ensam och övergiven med sin naiva och romantiska idealism hånskrattande rakt i ansiktet. Sedan när man sitter där pank, apatisk och deprimerad så ursäktar man sig med att kalla sig konstnärssjäl. Men det är kanske där svaret ligger? Att slå sig fri och göra motstånd är nyckeln till ens egen frihet. Även om det slutar på en parkbänk eller en institution. Kanske borde konstnärssjälar och andliga så kallade "sökare" få kulturbidrag eller försörjningsstöd för att må dåligt och sedan göra kultur av det(märk väl min ironi ni alla analytiker)?
Läste nyligen Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell och där ser vi ett ypperligt exempel på den "bära eller brista" filosofi som man kanske måste våga sig på ifall man som andligare/konstnärlig individ ska han chans att lyckas med sitt frihetssökande i modern tid. Lundell kunde ju i värsta fall floppat med debutromanen eller aldrig fått något napp på de många skivbolag han så tappert och ihärdigt skickade sina alster till. Då hade han om jag får tippa kanske suttit i en sketen lägenhet någonstans i en förort, nersupen och grubblande över alla livets mysterier, läsande till själen exploderar i filosofiska återvändsgränder och desperation. Så många det trots allt finns där ute som bär på detta dilemma, denna andlighet och frustration men som inte får utlopp för den. Dom kallas oftast i vardagstermer för dårar eller kufar. Sedan förlöjligas de och förträngs till systemets utkanter.
I Hermann Hesses "Stäppvargen" slits huvudkaraktären Harry mellan den anpassningsbara, samhällsenliga personligheten och den vilda, desperata vargmänniskan som äcklas av vår ytligt materiella värld och plikttroget borgerliga tukt. Han grubblar över sitt utanförskap och filosoferar om livets mening och våndor. Hans sökande efter sanningen försätter honom i ett undermedvetet självvalt utanförskap. Det är kanske inte en förvåning att denna Harry just är författare. En andlig konstnärssjäl. Geniet och dåren hand i hand.
Det enklaste är kanske att stryka medhårs, falla in i den jämngråa massan, inte tänka så förbannat mycket på varför vi är här och hur allt går ihop, inte ifrågasätta det mekaniska råtthjul vi lever i, låta floden skölja över oss i dumhet och skam, skita i drömmen om ett liv i andlighetens och konstens tecken och istället jobba på, slicka chefen i röven, titta på Bingolotto och förakta de öppensinnade?
Men som tänkare gör man inte det. Man mår risigt, beklagar sig, stretar desperat emot och frustrerat försöker få någon jävel att förstå, mot alla odds. Sedan sitter man i självömkandets mäktiga glans och tycker oerhört synd om sig själv. Men vem fan ska tycka synd om en i fall man inte själv gör det? Jesus från Nasaret har då inte tid min vän.
Johan Ruborg,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
