 |
MEDIA
Artikel
av John Järvenpää
publicerad 23 maj 2006 kl. 18.34:
Big Brother som frigörelse?
Big Brother-deltagarna är ovanligt likriktade på flera plan. För att bryta detta borde man hysa in personer från olika åsikstsgrupper. Låta deras intriger och argument, utan censur, nå tv-tittarna.
Så har ännu en säsong av den s k realitysåpan Big Brother avslutats. I 115 dagar har finalisterna, fyra till antalet, vistats i det till fullo kameraövervakade huset. Hela Sverige och Norge har kunnat följa deltagarna, som trots att programmet vill visa upp fria individualister, är extremt likriktade. Denna likriktning består i att alla deltagare är exhibitionister runt 25-årsåldern, oftast bildsköna och modemedvetna sådana. Och de gör i princip vad som helst framför kameran, inte minst när det bjuds på alkohol såsom skett flera dagar i veckan (vilket kan ses som ett indirekt sätt att regissera deltagarnas beteenden).
I det svenska Big Brother-huset är skamkänslan avskaffad. Detta till skillnad från exempelvis Thailand, där deltagarna med sitt intellekt och uppträdande i mer traditionell mening ska visa sig vara goda förebilder för att ha en chans att vinna.
En av de fyra finalisterna, Jessica från Kalmar som under sin tid i huset haft sex med tre-fyra deltagare och hunnit med en förlovning, ville inte lämna huset. Under finalen var hon nervös för det och sade sig trivas bra därinne. Hon skulle ha stannat kvar ännu längre om det gått.
Denna inställning kan förstås som ett uttryck för att slippa ta ansvar. I huset behöver man inte hålla på givna tider, som den vanligen arbetaren eller studenten behöver göra. Inte heller behöver man bekymra sig för pengar till mat eller räkningar. I så måtto är BB-deltagaren fri.
Att basbehoven uppfylls i huset tycks räcka för deltagarna. Lite längre upp i Maslows behovspyramid finner vi dock längtan efter djupa, kärleksfulla och varaktiga relationer. Detta finner man inte i BB-huset, även om ytan ibland kan te sig så. Men det bekymrar inte deltagarna. För dem är den ytliga och snabba bekräftelsen det viktigaste. Den uppnås som sagt genom att göra nästan vad som helst framför kameran med vetskapen om att någon tittar. (Detta bekräftelsesökande har sin motsvarighet hos skribenter på tidningar som Aftonbladet och Expressen, som med urusla "argument" vill lösa upp sådant som fungerar bra, vilket visar att upplösandet blivit ett självändamål istället för konstruktiv kritik av sakernas tillstånd.)
För Jessica kan vistelsen sägas ha varit en semester. Och vem vill inte ha semester? Vem vill inte vara fri? Hennes inställning till huset påminner om vissa återfallsförbrytare, ofta missbrukare, som mår bra av den förutsägbara rutinen i fängelset, där ansvaret är minimalt, maten god och de andra intagna ganska sjyssta. Institutionsskadade brukar man säga att de är.
Jessica vann 2006 års Big Brother. Under resans gång har hon haft ett starkt stöd av unga tonåringar, som jublat åt hennes frigjordhet i huset. För dem är Jessica en idol, någon att se upp till, någon de vill vara som. Idag är det inte längre sjuksköterskan eller brandmannen som är idealet för dessa ungdomar. Utan det räcker med den bekräftelse som man kan få av att bara få vara i centrum, med förstorade bröst och silikon i läpparna. (Jessica har inte detta, men har flera gånger lovat att förstora sina bröst, om hon vann.)
Dessa ungdomar tror sig vara fria. Men att bete sig hur som helst, att alltid handla utan att tänka på konsekvenserna, är inte att vara fri. Snarare är en sådan individ lättmanipulerad, ett behändigt byte för de mer begåvade krafterna. Dessutom är "verkligheten" i huset en helt annan än den riktiga verkligheten, utanför huset. Där gäller ansvarstagande, åtaganden, arbete och en betydligt mindre bekymmerslös tillvaro än i huset.
Unders senare år har hos ungdomar noterats en kraftig ökning av användning av mediciner mot nedstämdhet och depression. Hand i hand med detta har utbredningen av normlösheten gått. Samtidigt har banden med historien lösts upp, kärnfamiljen är dödförklarad och kraven har sänkts i skolorna. Omkring tio procent går ut grundskolan utan att ha förvärvat ordentliga läs- och skrivkunskaper, ett av de absolut viktigaste instrumenten för ett självständigt liv, fritt från manipulation. För dessa ungdomar blir huset ett terapeutiskt andrum, dock inte ett tillfälligt sådant utan det upphöjs till normaltillstånd. Sådan är verkligheten, inbillar de sig. Och därmed luras de.
Att bete sig så "frigjort" som många deltagare i huset gjort, vilket inte ens de hycklande skribenterna på Aftonbladet och Expressen skulle vilja se sina egna barn göra, har för många ungdomar alltså blivit en merit större än att vara självständig, intellektuell och fri i verklig mening.
En genuin förnyelse av Big Brother, för ibland är det god underhållning, vore att bryta likriktningen hos deltagarna genom att hysa in ett antal personer från olika åsikstschatteringar, från nationalsocialism och kommunism till nyliberalism och anarkism. Låta deras intriger och argument, utan censur, nå tv-tittarna. Det vore kontroversiell tv. Ja, rentav farlig tv eftersom tittare då kan bli fria på riktigt. Därför blir det inget med det.
|
