Ett av de förslag som hörs ofta i debatten om sexbrottsmål är att lagen skall ändras så att den anklagade i ett sådant mål skall bevisa att målsägaren samtyckte till sex. Kortfattat: han skall bevisa att hon sade "Ja".
Detta fungerar inte. Anledningen är att ett sådant förhållningssätt tillåter följande scenario:
Ett par har sex. Han frågade henne om hon ville ha sex och hon svarade "Ja". Direkt efteråt går hon till polisen och falskanmäler honom för våldtäkt. Bevis för sex säkras (hans sperma i henne). Han kan omöjligen bevisa att hon sade "Ja" eftersom det inte finns några bevis för det. Han fälls, trots att han är oskyldig.
Detta scenario är inte är särskilt troligt... men det är irrelevant. Redan det faktum att det skulle vara möjligt att göra på det här viset är helt oacceptabelt i ett rättssamhälle. "Oskyldig tills motsatsen bevisats" gäller överallt annat. Alla förslag som öppnar dörren för att denna princip sätts ur spel kommer att förkastas. Detta förslag är ett sådant.
Den debattör som inte känner till det här, eller som inte tar hänsyn till det, utan föreslår att omvänd bevisbörda skall gälla kan svårligen tas på allvar. Detta därför att det bevisar att personen saknar de mest grundläggande kunskaperna om hur ett rättsväsende skall fungera. Hur skall den människan då kunna leverera kritik mot rättsväsendet som väger tyngre än tingsrätt, hovrätt, Högsta Domstolen och lagstiftarna? Det är som att se en människa som stoppar spikar i vägguttagen kritisera Statliga Elmyndigheten för dålig elsäkerhet.
Ett rimligt alternativ till ovanstående förslag är att förändra lagen på ett sådant sätt så att allt som inte är ett uttalat "Ja" automatiskt skall räknas som "Nej" (*). Detta är ett förslag som är möjligt att genomföra och som praktiseras i vissa länder. Förslaget har också dryftats i utredningen inför nya sexbrottslagen. Men utredningen visade att inte heller detta är ett förslag som bör genomföras. Anledningen till det är att erfarenheten från andra länder visar att detta förfaringssätt sätter ökad press på kvinnan, inte på mannen. En kort stunds eftertanke visar att han kommer undan lätt därför att han bara ändrar sitt försvar från "Hon var med på det" till "Hon sade att hon var med på det". Det som sedan händer är att mannens advokat frågar kvinnan "Stämmer inte det? Sade inte du att du var med på det?"
Vid det här laget bör de som har minsta kunskap om krisbeteende hos kvinnor reagera. Detta därför att den frågan är just den som sexbrottsoffer själva plågar sig med. En våldtagen kvinna tänker ofta "Var det inte så att jag lockade honom? Sade inte jag 'ja'?". Hon skuldbelägger sig själv. Att då späda på den egna skuldbeläggningen genom att ändra lagen så att det blir befogat för försvarsadvokaten att fråga henne samma sak är inget vi eftersträvar.
Alla riksdagspartier sade nej till förslaget. 65 av 66 remissistanser sade nej till förslaget (1 sade att det borde utredas vidare). Enigheten var näst intill total. Justitieminister Thomas Bodström gav klara besked i denna fråga under Riksdagens frågestund torsdagen 6 maj i år. Protokollet finns att läsa här: http://www.riksdagen.se/debatt/200304/prot/110/110S0082.ASP
Det finns en stark känsla hos allmänheten att rättsväsendet måste förbättras. Jag håller med. Rättsväsendet måste bli bättre på att förhindra brott, att utreda brott, att döma skyldiga för brott samt att bemöta människorna i systemet på ett bra sätt. Men(!)... detta betyder inte för den sakens skull att varje föreslagen förändring per automatik är bra. Synsättet att "vi måste göra något" är inte fribiljett för att göra vad skit som helst. Eftertanke behövs mer än någonsin. Annars kommer det bara att bli sämre. Är det det vi vill?
(*) Även idag är det så att om man har sex med en person som inte visar samtycke så kan man fällas, tro inget annat. Det är inte ett krav att offret måste ha sagt nej eller kämpat emot.
Michael Karnerfors, Ledarskribent Sourze
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Karnerfors
publicerad 14 jun 2004 kl. 14.06:
Malmö moské
