RESOR
Artikel av Lars Nilsson publicerad 28 dec 2009 kl. 00.40:

Besökt Julön?

Nej, inte så många har väl gjort det. Ön toppar inte precis svenskens vanligaste semestermål. Inte ens under julen.
Det engelska namnet är förstås Christmas Island. Namnet är så pass populärt att det finns flera öar som ståtar med samma namn. Kanske den mest omtalade ligger nordväst om Australien i Indiska Oceanen. Men ön jag avser ligger ca 200 mil söder om Hawaii och tillhör öriket Kiribati.

Namnet fick man av den engelske upptäcksresanden kapten Cook som påpassligt nog upptäckte ön på julafton 1777. Cook, som i likhet med mig, hade ett berömvärt intresse för udda öar, fick dock bara njuta två år av sin upptäckt, innan han blev ihjälslagen av urinnevånarna på en mer känd ögrupp, nämligen Hawaii.

Kiribati är ett vidsträckt örike vid ekvatorn, där man som besökare fram tom 1995, ständigt var osäker på vilket datum och dag som rådde. Detta beroende på att datumgränsen gick rätt igenom landet. Ett, som alla förstår, ganska opraktiskt system. Nåväl, allt löste sig till det bästa, genom att datumgränsen helt sonika flyttades österut så att hela landet kunde avnjuta samma namn på dagen. På köpet vann, särskilt Julön, som ligger i östra delen av landet, viss ryktbarhet vid millennieskiftet, genom att trumpeta ut att man var först i världen med att gå in det nya seklet.

Huvudorterna på ön heter London och Paris! Ett faktum som sägs ha orsakat viss förvirring bland ouppmärksamma resenärer.

Julön är världen största korallatoll med ett rikt fågelliv och en befolkning på runt 3,000 personer.

Med den finstämda och varsamma känsla för skör natur, som bara generaler kan uppvisa, ansågs därför ön på 1950-talet vara synnerligen lämpad för atombombstester (Kiribati tillhörde Storbritannien fram till 1979). Mellan 1957 till 1962 utfördes därför massor av tester i luften ovanför ön av Storbritannien och USA. Hänsynsfullt nog evakuerades dock befolkningen. Fast bara ibland, och under kortare perioder, när det smällde som värst. Fåglarna dog emellertid i miljontals, de flesta direkt, men åtskilliga blev blinda av skenet från explosionerna och fick en mer plågsam död.

När jag besökte ön påminde den mer om ett skrotupplag än en romantiskt Söderhavsö med vajande palmer. Storbritannien och USA lämnade (som tack för öbornas uppoffringar, får man förmoda) efter sig massor militärt skrot och bråte under ivrigt försäkrande om skräpets radioaktiva ofarlighet. Först 2005 tog Storbritannien på sig ansvaret att forsla bort det mesta av skrotet.

Numera har både fågellivet och människorna repat sig hyggligt men det finns dom som påstår att vid resa till Julön skall man, förutom badbyxor och sololja, inte glömma en geigermätare. För säkerhets skull, alltså.