 |
POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel
av Linda Bjuvgård
publicerad 10 jul kl. 06.00:
Bergstoppsbrytning i West VirginiaFoto: flickr/nrdc_media by CC 2.0
Bergstoppsbrytning – som att skära brösten av Moder Jord
"För mig är Jorden en urmoder, levande och vacker i all sin ståtlighet och mamma Jord har i och med detta övergrepp blivit våldtagen ännu en gång."
För en liten tid sedan såg jag ett inslag på TV om något som kallas bergstoppsbrytning av kol i bergskedjan Appalacherna, USA, något som jag reagerade starkt på. På engelska heter det mountaintop removal mining, vilket säger tydligt vad det är fråga om. Det hela går alltså ut på att spränga bort hela bergstoppar i syfte att utvinna kol.
"I stället för att bryta kolet på traditionellt vis, under jord, spränger man bort bergens toppar och frilägger kollagren med hjälp av bulldozrar och grävskopor. Det som blir över - träd, jord, växter och sprängsten - schaktas ned i dalgångarna. Över fyrahundra berg här i Appalacherna har på detta sätt sargats av dynamit. Och fler står på tur att göra det, allt för att möta industrins och hushållens efterfrågan på den billiga och lättåtkomliga energin som kolet utgör."
Citat DN "Bitter grannfejd om kolet"
Om detta talas det inte mycket. Det tycks mest vara en lokal debatt i USA och en och annan undanskymd artikel i utländsk media. Man kanske inte tycker att det är något större problem, något som "bara" drabbar ett litet område och därför inte så mycket att orda om. Själv tycker jag att inget förstörande ingrepp i naturen är för litet för att uppmärksamma och stympandet av 400 berg kan, i mina ögon, aldrig betraktas som något litet eller smått. Och även om man uppfattar det så måste man vara bra dum om man inte fattar att även det stora brukar börja i det lilla, att det förmodligen bara är en tidsfråga innan vi ser kapade bergstoppar lite varstans på planeten. För om det funkar (och det gör det) och om det sparar pengar (och det gör det) ja, vad finns det då att orda om?
Ja, man kan ju tänka sig att orda om de effekter kapningarna får på oss människor och på djur och natur. För i vanlig ordning finns det konsekvenser.
"När kollagret blottas och utsätts för regn frigörs bland annat svavel och giftiga tungmetaller som fälls ut i grundvattnet om det inte tas om hand på rätt sätt. Bristen på skyddande växtlighet har dessutom bidragit till att svåra översvämningar blivit allt vanligare."
Citat DN (se länk ovan)
Och det är illa nog. Precis som skogsskövling, utsläpp av gifter i haven, utrotning av djurarter och så mycket annat som faller in under kategorin miljöförstöring. Men jag undrar hur många som ser Jorden som ett levande väsen. Och hur många reflekterar över modersenergier och kopplingen mellan dem och kapningen av bergstoppar. För mig är Jorden en urmoder, levande och vacker i all sin ståtlighet och mamma Jord har i och med detta övergrepp blivit våldtagen ännu en gång.
Som art skickar vi varje dag signaler till Moder Jord om hur lite vi bryr oss om henne. Vi ser på henne på samma sätt som patriarkatet ser på kvinnan. Och i handling visar vi vårt förakt. Det går att göra många jämförelser mellan en kvinnokropp och Moder Jord och varför inte med tanke på:
"Så som i mikrokosmos, så och i makrokosmos" (och vice versa).
Visst är kvinnan vacker, kära män? Och har ni sett vilken fantastisk utsikt och natur som Moder Jord kan uppvisa? Vackert att skåda men ingenting värt. I handling visar vi vad vi egentligen tycker:
"För drygt tjugo år sedan, berättar Larry Gibson, reste sig Kayford Mountain 120 meter högt och skogsklätt. I dag har berget först skalperats, sedan krossats, därefter gröpts ur.
'Detta var ett paradis. Men se själva: nu bor jag vid ett månlandskap'."
Citat DN (se länk ovan)
Rena rama misshandeln, med andra ord. Inte helt olikt att kasta frätande syra i ansiktet på sin fru. "Jag har berövat dig din skönhet, det var det enda du hade".
Ni som tror att världen hela tiden blir bättre borde ta er en funderare. För hur kommer det sig att sånt här får ske, alla viktiga samtal och överenskommelser på G8-möten och klimatkonferenser till trots? Det tycks som att, för varje lyckad protest som får en lagändring till stånd, eller annat som kommer naturen till godo, så hittar någon annan på ett nytt jävelskap som återställer ordningen till status quo.
Oftast kan man cyniskt konstatera att om vi befriade jorden från mänskligheten så skulle naturen återhämta sig, även om det skulle ta sin tid, men i det här fallet stämmer inte det och det är kanske därför jag reagerar extra starkt. Bergstopparna kommer aldrig att växa upp igen.
Aldrig.
Och det får mig att vilja gråta.
Läs mer här.
|
Michael Karnerfors
