 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Jan Sjunnesson
publicerad 28 aug 2003 kl. 09.26:
Bergsons ontologi, del 4
Livets filosofi.
FRÅN DUALISM TILL MONISM?
Avslutningsvis några funderingar kring de sammanfogande begrepp Bergson tagit upp som någorlunda får ihop hans tvära dualiteter.
Intuitionen ger vår känsla av nuflöde en djupare roll utanför psykologiska och subjektiva tolkningar av båda termer. Med hjälp av den erfar vi andras nuflöden och finner ett sammanhang där vi "blir till" för oss själva. Men då måste vi placera oss i nuflödet, hjälpta av en metafysisk intuition, filosofien till exempel eller i vetenskapsteorin. I Ragnar Myklebusts avhandling (s. 96) förklarar han med utgångspunkt i vetenskapsteoretikern G. Simondons arbete L'individu et sa genèse physico- biologqique (1964) hur erfarenhetens konstitutiva betingelser enligt Bergson och Deleuze kan ses som biologiska individueringsprinciper, matematiska singulariteter med mera.
Detta filosofiska integrationsarbete sker i två steg:
1) Först bestäms de delar vår erfarenhet, minnen, intryck med mera, består av. Denna "mixte" går från erfarenhet och medvetande till deras betingelser. Dessa betingelser är virtuella och reella. Att de är reella kan vara svårt att se men Bergson menar att rörelsen mellan begreppsparen:
ren erinring/ sammandragning/ handlingsrinriktad framtid/ tid/frihet
- och -
bild-erinring/upplösning(dilatation)/ det förflutna/ materia/ofrihet
ger virtualiteten dess vara.
2) I det andra steget går vi från denna virtuella punkt och ser hur den differentierar sig, det vill säga aktualiseras. På detta sätt får vi ett svar hur betingelserna betingar.
Denna virtuella punkt är en enhet, en virtuell totalitet. Helheten är dock aldrig given utan aktualiseras ständigt i serier som bara kan återföras tillbaka i den virtuella punkten. Den i sin tur kan sträckas ut till att omfatta, likt botten i Bergsons kon, hela universum, ett gigantiskt minne.
Den serie av dualiteter Bergson tagit upp går i varandra så att resultatet blir en annan slags monism än en traditionell enhetlig; en dynamisk enhet, öppet system, en rörelse. Utveckling, ja till livet, sker genom differentiering och fördubbling (celldelning till exempel, se schema sist över Bergsons differentieringslinjer i Deleuze bok om Leibniz, Le Pli (1988), där beskrivs hur varat "vecklar ut" sig. Leibniz är viktig för Bergsons tankar om bilden som grund för en ett visst perspektiv, "föreställning" hos Bergson, på omvärlden).
Ta till exempel liv i växter och djur, djur i instinkt och intelligens. Det är som om Livets rörelse sker utifrån nuflöde som differentierar sig enligt de hinder de möter i materien, genom vilken slags materialitet den drar samman (som är tiden och nuflödets princip). Den finns något av instinkt i intelligensen och tvärtom, liksom något vegeterande i djur. En panpsykism som inte heller Whitehead ryggade inför.
Mellan materia och liv finns organiserad materia, det vill säga levande organismer. I utvecklingen av växter och djur löper två divergerande linjer, den tröga materiella och den spontana levande. Dessa linjer aktualiserar ett virtuellt Vara, varje står linje för sig själv, och skapar hela tiden nya komplex, aldrig givna på förhand. Evolution är aktualisering, skapande, frihet.
Med Bergsons ord från Den skapande utvecklingen (s 249) står inget i vägen för livet, kanske inte ens motsatsen:
"Liksom det minsta stoft grand är solidariskt med hela vårt solsystem och virvlar med det i den odelade utförsrörelse, som är materialiteten själv, sammalunda alla organiserade varelser, från den lägsta till den högsta, från livets första ursprung till den tid i vilken vi leva: på alla ställen och i alla tider försinnliga de blott för våra ögon en enda impuls, som går i motsatt riktning mot materiens rörelse och är odelbar.
Alla varelser hänga ihop och alla lyda de samma fruktansvärda framstormande kraft. Djuret söker sin styrka hos växten, människan rider upp gränsle på djurriket och hela mänskligheten i tiden och rummet är en omätlig här, som galopperar sida vid sida med oss alla, framför oss och bakom oss i ett anlopp, som är i stånd att rycka med sig allt och välta alla motstånd, spränga över många hinder, kanhända själva döden."
|
